Nära föräldrar

Familjeresan {25}

2011-09-16T20:00:00.000+02:00

Familjeresan {24}

2011-09-14T21:15:00.001+02:00

Familjeresan {23}

2011-09-04T19:02:00.001+02:00

Familjeresan {22}

2011-08-20T21:48:00.001+02:00

Familjeresan {21}

2011-08-04T21:49:00.000+02:00

Familjeresan {20}

2011-08-01T08:19:00.002+02:00

Flyga med barn

2011-07-19T23:13:00.004+02:00

Så gjorde vi vår sista resa med barn i knät. Det var en lång resa. Totalt 23 timmar. Jag oh min son har rest mycket under hans första två år. Boendes utomlands, först i asien och nu i USA, måste man snart räkna våra varv runt jorden på två händer. Den här flygresan var den längsta och jobbigaste hittills. Jag vill dela med mig av mina reseupplevelser eftersom det är många som räds för att flyga ensamma med barn. Det är påfrestande och ibland kan man bli så trött att man känner att man tappar greppet om situationen. Men, man gör inte det. Som förälder plockar man fram de där extra krafterna man har och tar sig bara igenom situation efter situation som känns besvärlig. Efteråt stärks man och gör det igen och igen.

Min son var oerhört trött när vi just var på väg att landa i NYC, efter ca 8.5 timme i planet. Han fick panik. Han hade fått nog och ville absolut inte sitta stilla i mitt knä. Han skrek som han aldrig hade skrikit förrut kändes det som. Jag vet ju själv hur det var innan jag fick barn och sitta och lyssna på gallskrik i 30 minuter. Pust. Men, mina medresenärer var så omtänksamma och härliga. De försökte allt möjligt för att få min sons uppmärksamhet för att komma på andra tankar. Inget gick. Tillslut tuppade han av och sov tills vi klev av planet.

Flera personer kom fram efteråt och sa till mig att jag var en bra mamma, att jag var stark och inte tappade kontrollen. För mig kändes det först lite konstigt. Tappa kontrollen? Kan man göra det? Efteråt kändes det nästan som jag drömt alltihop, jag antar att jag gick in i min sons lilla bubbla jag med.

Nästa gång jag ser en ensam förälder med ett barn som fått panik, då ska jag också hjälpa till. Göra vad jag kan för att föräldrarn ska fixa det lika väl som barnet. Inte sitta brevid och pusta eller stoppa i öronpropparna!

Louise

www.twoyearsofseoul.blogspot.com

Familjeresan {19}

2011-07-11T22:40:00.002+02:00

Familjeresan {18}

2011-06-30T20:55:00.000+02:00

Familjeresan {17}

2011-06-04T13:55:00.004+02:00

Familjeresan {16}

2011-05-19T19:20:00.001+02:00

Familjeresan {15}

2011-05-15T09:24:00.001+02:00

Familjeresan {14}

2011-04-28T17:42:00.002+02:00

Familjeresan {13}

2011-04-17T21:49:00.001+02:00

Svårt att slappna av

2011-03-22T19:04:00.003+01:00

När jag fick min son trodde jag inte att jag skulle behöva bära på honom flera timmar på natten när han var 20 månader. När min son är sjuk och får alvedon är det som att hans kropp bara spritter, benen och armarna går som en väderkvarn när det är dags att sova. Trots att jag ligger brevid honom så kan han inte slappna av. Han klättrar på mig, snurrar runt, lägger fötterna under mig, armarna under mitt huvud. Som om han försöker lugna ner dem. Tillslut blir han så rastlös att han vill gå ur sängen. Jag tar på mig Pognae bärselen och sätter i honom. På nätterna när han blir sådär så får han sitta fram på magen. Ibland blir han arg, eftersom han vet att han nu är fast. Ofta tar det dock inte många minuter innan han är helt avslappnad i kroppen. Det är som om han fortfarande är ett spädbarn och måste lindas. Min älskade vän. Om jag ändå visste hur jag kan hjälpa dig att slappna av.

Eftertanke...

2011-03-10T22:39:00.001+01:00

Går runt med A i sjalen, sjunger och plockar ur och i diskmaskinen.
Tänker på hur det var när J föddes för snart tolv år sedan och får dåligt samvete.
Henne bar jag i Baby Björn-sele, hon sov i vår säng och behövde aldrig ligga och skrika.
Trots detta är skillnaden enorm på då och nu...

J låg mycket på filt på golvet, i babysittern eller i barnvagnen. Hon var nöjd och glad, sov många timmar i sträck och "krävde" inte mycket närhet.
A bärs dygnets alla vakna timmar i vävd långsjal eller MeiTai, han sover i vår säng på nätterna, har ingen barnvagn eller babysitter och "kräver" kroppskontakt och närhet oavbrutet.

Med J gav jag upp amningen innan hon var tre månader då hon bara gick ner i vikt och hjälpen från BVC mest bestod i att stressa upp mig ännu mer.
Då J blev rejält sjuk och vi låg två veckor på sjukhus slutade mjölken helt att komma och med sorg gav jag upp amningen.
Nu med A krävde jag mängder av hjälp på BB, gick till amningsmottagningen och vill amma många år om A vill det.

Det känns som jag var en sämre mamma till J och det gör ont! Fruktansvärt ont!
Jag borde burit henne mer, jag borde kämpat mer med amningen.
Allt detta är tankar som maler och maler, särskilt så här i nattens timmar.

När det är dag, jag är utvilad och glad och J kryper upp i mitt knä och vill bli killad på ryggen, då inser jag att precis så olika som mina båda barn är, så olika ser deras behov ut och kärleken till dem båda är gränslös!

Amning och känsliga barn

2011-03-05T04:50:00.005+01:00

Mitt tidigare inlägg handlade om känsliga barn och deras särskilda behov av närhet och tillfredställelse. Jag fick en kommentar nedan av läsaren Isabel som har en son på 12 månader.

Jag funderar även på hur jag ska sluta amma honom, eftersom han är "extremt" tuttig fortfarande, och jag börjar bli väldigt väldigt trött... vill i alla fall sluta nattamma (jag ammar sovande på natten, men från att han somnar vid 19-tiden så måste jag springa in i sovrummet en gång i timmen... det tar på krafterna!!). Om jag hade orkat hade jag låtit honom amma fritt ett tag till.

Ammar du fortfarande, eller hur har ni slutat?

Samuel var en mammas dröm när det kom till att amma i början. Vi hade aldrig några problem med amningen och han älskade att amma, redan från början - jag också för den delen. Jag helammade i mer än 6 månader, då vi började så smått med grönsakspurér av alla dess slag. Inget var ju tillräckligt gott förstås. Mosade bananer, kex som smälte i munnen, vi testade ALLT. Fick han in något i munnen som inte var helt flytande så kräktes han. Han var superkänslig mot all mat. Men, så plötsligt. Han var nog närmre nio månader och hade precis lärt sig stå själv och gå så smått med stöd. Jag la ris på bordet som han själv kunde plocka och då gick det minsann bra. Än idag är ris hans absoluta favorit. Här hemma äter vi fried rice till middag minst två gånger i veckan med olika varianter. Alltid slinker det ner någon köttbit och grönsak mellan riskornen.

Liksom Isabels son, gick Samuel och la sig tidigt. Redan kl 18 slocknade han. Därefter sov han ofta 4 timmar och sen var vi igång. Amning minst varannan timme, hela natten, tills han var ungefär 10 månader.

När Samuel var 10 månader försökte jag trappa ner på amningen. Det gick sådär. Han var absolut inte redo. Men, vi var nu nere på sex gånger per dygn ungefär. Det stora problemet var nattamningen, då Samuel fortfarande vaknade nästan var tredje timme för att äta. Inte normalt säger de flesta, men vad gör man? Vi försökte med välling. Vi läste böcker om barns sömn och försökte vårt bästa. Det blev inte bättre för det.

Men så igen. Plötsligt en dag så sa det slurp. 2 dl välling rakt ner i magen på kvällen strax efter hans 1-årsdag. Oh, nu kommer han sova HELA natten sa alla. Jaha. tre timmar senare var det dags att äta igen. Jag stod på mig och gjorde välling hela nätterna och ammade fortfarande på morgonen. Det gick bra sålänge han fick pilla med bröstvårtorna. Om inte, så blev han arg och vägrade dricka välling.

Det tog ytterligare två månader att sluta med amningen helt och ytterligare 4 månader med välling på natten. Jag hade gärna fortsatt amma dagtid, men jag vet att om han hade fått lite så skulle han velat ha mer och jag var så trött på att vakna på nätterna.

Samuel vaknar fortfarande på nätterna, men inte för att äta. Han vaknar för att se så att jag fortfarande ligger brevid honom, och det gör jag så gärna.

Känsliga barn av Louise Cena

2011-03-01T16:16:00.001+01:00

Hej,

Jag heter Louise och är mamma till Samuel 19 månader. Sedan Samuel föddes har jag funderat på hur jag kan göra Samuel till en gladare och ett mer nöjt barn. Han har alltid sovit dåligt, är ofta klängig, ville helst ligga och snutta vid bröstet hela dagar och nätter och alltid har han velat bli buren. Vagnen började han acceptera när han var ungefär 7 månader. Ungefär samtidigt som han började gå längs med möbler. Han har alltid velat ha mer, alltid velat ha nya utmaningar. Veckan efter han hävt sig upp i spjälsängen, började han gå längs möbler. Då var han inte ens åtta månader. Två månader senare gick han helt själv. Han klättrar, upptäcker och är ivrig. Men, alltid med mamma nära. Försvinner jag ur hans blickfång skriker han. Sitter jag brevid honom och läser en bok, då tar han boken och gömmer den. Vår räddning blev en ergonomisk bärsele. Vi älskade den så mycket att jag började importera den till Sverige. Den heter Pognae - vilket är koreanska och innebär trygghet, känna sig väl till mods och vara allmänt nöjd och belåten. Vad kunde passa bättre till mitt känsliga barn?

För ungefär en månad sedan fick jag ett tips från instruktören i vår lekgrupp. Hon berättade om Higly Sensitive Children och children with high needs, eller på svenska Extra Känsliga Barn/ Barn med höga krav. Jag fick en bok av henne som heter The Fussy Baby av William Sears. Jag sträckläste boken på en dag, trots en Samuel som drog i mig ständigt. Jag behövde få svar. Boken beskrev Samuels temperament och jag kände igen så många historier skrivna av andra föräldrar. När jag läste boken blev jag så glad att jag ändå försökt lyssna till mitt barn och behandlat honom som den känsliga lilla personen han är. Jag själv var både som barn och är än idag en känslig person.

Har du ett känsligt barn så följ dina instinkter och öva på tålamodet!

Här är några kännetecken på ett barn med höga krav,

Känslig
Intensiv
Krävande
Adrig nöjd
Ammar ofta
Vill gärna bli buren

Självklart är alla barn olika och alla barn har mer eller mindre krävande dagar. Har du ett extra känsligt barn eller ett barn med höga krav så vet du det. Dessa barn är speciella och behöver också lite speciell uppfostran. En mjukare sådan där attachment parenting är utmärkt! Har du också ett barn med höga krav och undrar vad du ska göra? Jag rekommenderar starkt den här boken. Den gav mig ett annat synsätt och förståelse för min son!

Hälsningar Louise & Sam

Familjeresan {12}

2011-02-10T18:20:00.002+01:00

De sov alla i en säng

2011-01-23T15:20:00.000+01:00

Hittade en artikel från förr :-)

Familjeresan {11}

2011-01-21T21:41:00.001+01:00

Familjeresan {10}

2011-01-07T20:46:00.001+01:00

Familjeresan {9}

2010-12-29T21:38:00.001+01:00

Har du fått tillstökning?

2010-12-16T19:33:00.001+01:00

Jag hade ingen aning om hur mycket hushållsarbete barn för med sig innan mitt första barn föddes. Min egen mor har aldrig låtsas om att det tog tid och energi att ta hand om fyra barn (som många andra män på 70-talet deltog min far inte i hushållsarbetet). Kanske borde det heta tillstökning snarare än tillökning? Innan barnet kommer får man ofta välmenande råd om att man ska sänka kraven och låta disken stå när man har småbarn. Problemet är bara att det som står kvar måste göras någon gång. Det kommer aldrig att se ut som ett inredningsreportage hos oss (tack och lov), men vi har en del överlevnadsstrategier. Har efter 7 år och tre barn kommit fram till några hyfsade knep, har du fler så lägg gärna till :-)

1. Ta en rejäl sop eller golvskrapa. Sopa ihop alla lösa saker på golvet i en hög. Be barnen plocka upp och lägga undan det de vill ha kvar. Gör hur du vill med resten.
2. Låt barnen hjälpa till efter ålder och förmåga. Även mindre barn kan färgsortera tvätt.
3. "Städa ditt rum" är en uppmaning som ofta möts med ett ramaskri, åtminstone hos oss. Jag ber sjuåringen skriva upp vad som behöver göras på en lista och sedan pricka av en sak i taget.
4. Vissa saker måste göras direkt, till exempel ta upp matrester från golvet. Det blir nämligen betong annars och då får du ta fram hacka och rengöringsmedel i stället för bara en trasa.
5. Tillåt dig själv att vara bohemisk också (det låter skönare än slarvig, eller hur?). Städning tar tid så avsätt inte mer än att du har utrymme för att bara trivas också!

Hur bekräftar du ditt barn?

2010-11-28T19:55:00.004+01:00

"Vad fin du är", sa jag härom dagen till en flicka som går på samma förskola som min femåriga dotter.
Flickan tittade storögd på mig och började nypa i sina kläder som för att visa upp dem.
"Nej, jag menar att det är DU som är fin", sa jag.

Exemplet ovan är en komplimang, men det har slagit mig ofta att vuxna (däribland förskolepersonal) gärna bekräfta barn genom deras kläder. Gissningsvis är det skönt för de flesta barn att känna sig sedda, men varför detta fokus på kläderna? Mina två flickor, sju och fem år gamla, har blivit mycket måna om vad de har på sig på morgonen för att ha något att visa upp, något som kan kommenteras och uppskattas. Jag försöker säga till dem att kläder inte spelar så stor roll, men de kan tydligt se att omvärlden tycker det. Själv var jag lyckligt omedveten om vad som var inne tills jag blev ungefär sjutton, innan dess var jag en vandrande (och totalt obekymrad) modekatastrof. Inte fanns det lika mycket sockersött att välja på i butikerna heller.

Jag tror att barn skulle må bra av att växa upp i en omgivning som fäster större avseende vid deras person än vad de har på sig. Kan man inte säga att det är roligt att få träffa barnen igen och fråga vad de vill göra den här dagen? Eller vad de har drömt, eller om de vill fortsätta med projektet de påbörjade igår eller... Måste försöka bli bättre på det här själv också, fast ibland slås jag ju faktiskt av att ett barn är just fint eller speciellt och då säger jag det också.

När barn har ritat brukar vuxna säga att det är väldigt fint eller konstnärligt. Det är ju en bättre bekräftelse än ingen alls, men jag försöker göra som en klok mamma jag känner som i stället frågar barnen hur de har tänkt. Jag har fått höra många spännande historier på det viset. Då och då bekräftar jag också slentrianmässigt ibland, men jag försöker stanna upp och hitta alternativ. Om jag förstått saken rätt så ska en bekräftelse inte vara en slentrianmässig komplimang om den ska stärka självkänslan, utan visa ett genuint intresse för barnet. Hur visar man det? Fler förslag vore spännande, jag skulle vilja lägga fler perspektiv till det jag har!

God Natt :-)

2010-11-22T18:52:00.002+01:00

Jag tänkte precis skriva ett inlägg om sömn. Det verkar vara i ropet igen om man kollar runt bland föräldraforumen. Fast det är kanske alltid i ropet... ;-) Det här med att sova, inte sova, hur ofta, när på dygnet, var man ska sova och så vidare. Alla tycker och tänker och har forskning och inte forskning och så är det en del som skriver så fint som anna m och när jag hittade hennes blogginlägg kände jag att hon sa ungefär det där som jag hade tänkt skriva, haha! Så jag vill länka dit istället och det är världens gosigast sovbild där också!

Familjeresan {8}

2010-11-18T15:11:00.002+01:00

Familjeresan {7}

2010-11-04T19:55:00.001+01:00

Familjeresan {6}

2010-10-15T08:44:00.002+02:00

Familjeresan {5}

2010-10-08T11:09:00.003+02:00

Barncentrering och att vara tvillingmamma

2010-09-29T19:22:00.002+02:00

Barncentrering handlar om att sätta barnet i centrum. Fast det blir på ett sätt som inte kommer att fungera i längden för vare sig barn eller förälder. Självklart sätter vi våra barn först. Pussar och kramar och gör favoritmaten och ser till att de är hela och rena. Det ohälsosamma är när barnet får ansvara för stämningen och vad som ska tyckas och tänkas i familjen, när allt ljus är på barnet från morgon till kväll och när vi förekommer barnen precis hela tiden.

I alla fall jag blir galen om jag inte jag får äta, sova, göra sådant jag tycker är kul, och också hinner ta hand om hus och hem. Om sedan mina barn är nära under tiden, det är en annan sak, de får jättegärna vara med, att följa med i vardagen är utmärkt. Barn lär sig hur det är att vara människa genom att iaktta för att så småningom själv delta. Det lilla barnet som istället sätts i centrum hamnar i en roll som det inte är redo för och kan reagera genom att skrika eller slingra sig som en orm, medan det stora barnet kanske agerar på ett sätt som gör att man kallar barnet ”krångelmaja”, ”divan” eller ”bortskämd”. Det är inte tänkt att vi ska tillbringa all vår tid med att mata, prata med, sjunga för, fråga, klappa på, berömma, underhålla, leka med våra barn. Vi ska vara tillgängliga för dem, vi ska ge dem massor med kärlek och närhet, vi ska se och besvara, men vi ska inte vara några slavar och vi ska inte känna oss osynliga och borttappade för att vi har blivit föräldrar.

När jag blev mamma första gången gick jag helt upp i den nya rollen – som många gör och som det inte är något fel i att göra, allt handlar om vad som fungerar i längden och inte – och njöt av att vistas i bebisbubblan och låta mitt liv kretsa kring allt som kunde kombineras med bebis. Bebiskläder, bebismat, bebismassage, bebissång. Så småningom fortsatte jag mina studier och fick dåligt samvete varje gång jag valde att bläddra igenom mina böcker istället för att sjunga Imse Vimse Spindel. Eller när jag lagade linsgryta istället för köttbullar och potatismos. Sedan fick jag tvillingar och då förstod jag helt plötsligt det här med barncentrering. Nu skulle vardagen gå runt med små barn och vardagsbestyr och samtidigt ville jag ha några timmar över på dygnet för att göra sådant som jag behöver för att må bra. Ha ordning omkring mig, skriva litegrann, pyssla litegrann, tvätta håret. När jag hade gjort allt det så hade dagen gått, och barnen hade fått följa med mig och de hade inte protesterat för att vi struntade i bebisrytmiken. Under det första året märkte jag att de var nöjda med att vara där i närheten av mig, när de var små i sjalen eller nära mig på golvet, när de blev större, i samma rum, pysslandes med sitt och återvändandes till mig då och då för att visa något. Så kramades vi, ammade lite, tittade i en bok och sen fortsatte jag med mitt och de fortsatte med sitt. Jag hade mer energi över än när jag var mamma första gången, trots att det var fler barn i huset och jag hade mer att göra nu. Man skulle ju kunna spetsa till det lite genom att säga att jag hade så mycket att göra att jag inte hann sätta mig på lekmattan och låtsasdricka kaffe och låtsasäta bulle, men till viss del stämmer det ändå inte, för jag hade ju kunnat välja det och sedan klaga över att jag inte hann göra något alls under dagen för att jag bara tog hand om barnen. Visst, jag kämpade fram under det första året som tvillingmamma – och småbarnsmamma – och visst, jag var trött, men trött var jag för att det var ett konstant görande – byta blöja, amma, fixa lunch, gå ner med tvätten, svara på ett mail, byta blöja, amma, ta ner legolådan till storebror, duscha, dammsuga – jag var inte utmattad av att ha underhållit små barn en hel dag och inte fått någon ordning på huset alls. Och barnen tror jag var nöjda. De hade fått mat, rena kläder, närhet, plaska i vattnet när jag duschade, skramla med grytlock när jag gjorde mat, plocka i och ur leksaker när jag dammsög.

Till viss del har det faktum att de är två små, och en större, som underhåller varandra, spelat roll. Men till viss del har det också handlat om min egen inställning till föräldraskapet. Jag vill vara nära mina barn men jag vill också få hela livet att gå ihop. Vill jag sätta mig ner en stund och pussla och sjunga en sång så gör jag gärna det. Men sen vill jag få resten av dagen att fungera också.

Utgå från att barnet vill vara med, utgå från att barnet är kompetent nog att berätta om sina behov utan att du behöver förekomma jämt, utgå från att barn kan – var och en efter ålder och förmåga såklart, men ändå – barn kan mycket och vi behöver inte göra allt i en rasande fart utan att ge dem någon chans att försöka, försöka igen och lyckas - ta på sig strumpor, ta för sig av maten, hänga upp jackan, stoppa leksaker i en låda. Och - utgå från att det är du som ansvarar för ditt liv och vad du vill och inte vill, för familj och hem. Det är inte bebisen som leder flocken.

Familjeresan {4}

2010-09-25T09:51:00.001+02:00

Familjeresan {3}

2010-09-22T07:22:00.001+02:00

Visst bär vi fortfarande!

2010-09-18T14:29:00.004+02:00

Jag har ju sagt - Hej då men jag kunde inte låt bli att visa de här bilderna för er!

Jag kan intyga att det är skönt att bli buren i sjal :)

Vår lilla skrutta har nu fyllt ett år och ångar på för fullt. Hon har helt klart utvecklat sin personlighet och vi förundras dagligen över allt hon hittar på. Det är ju helt otroligt spännande att få följa med hennes utveckling.

/Eva

Familjeresan {2}

2010-09-18T13:11:00.001+02:00

Familjeresan {1}

2010-09-16T13:07:00.006+02:00

Kommer ni ihåg det här? Jag var i färd med min seriebok om Nära Föräldraskap förra hösten. Det drog dock ut på tiden och nu har jag istället beslutat mig för att visa serierna här och på min lite nya, lite omgjorda blogg - Föräldraskapandet. Välkomna att kika in både här och där lite då och då, för en ny serie och förhoppningsvis lite mer skrivande när det är dags för höststormar, te och tid vid datorn när tvillingarna nu har börjat sova lite mer sammanhängande nätter ;-)

Terese

Tack för mig

2010-07-05T14:44:00.003+02:00

I morgon fyller min lilla tjej hela 10 månader. Hon har börjar bli jäkligt envis och säger ifrån högljutt när hon inte får som hon vill. Hon äter i stort sett allt men bara till lunch. Hon kryper med ljusets hastighet känns det som och hon står utan stöd längre och längre. Första steget är nog inte allt för långt bort. 4 tänder har tittat fram under ganska jobbiga omständigheter. Det har varit sömnlösa nätter, matvägran, mammighet och tandagnissel. Det har också varit fantastiska roliga besök på öppna förskolan och många mysiga dagar med promenader och bad i babypool. Det har varit 4 veckors semester till sydostasien tillsammans med hennes pappa. En fantastisk månad var det!

Den nya sjalen har inte använts så flitigt som vi hade trott och hoppats på. Trots att det är en tunnare sjal har vi tyckt att det har varit för varmt. Framförallt när vi var i Vietnam och råkade pricka en värmebölja.

Om 19 arbetsdagar tar maken över stafettpinnen och jag ska börja jobba igen. Nära föräldrar är vi fortfarande och mannen ska vara hemma i 11 månader innan jag är föräldraledig några månader före vår lilla skrutta får börja på förskolan när hon fyller 2. Med tanke på att jag inte bloggat så mycket här och min tid kommer bli allt mer knapp säger jag nu tack och hej, för mig här.

Följ oss gärna på http://www.evaslevapysslar.blogspot.com/

/Eva

Kärleksbombning i stället för skamvrå

2010-04-07T21:52:00.000+02:00

Det finns mycket att läsa om "trotsiga" barn och massor av förslag på metoder att ta till när barnen "trotsar". Vi föräldrar ska vara pedagogiska, avleda och vara bestämda. Men det allra viktigaste nämns alltför sällan: att verkligen vårda relationen med barnet. Första impulsen kan ju vara att argumentera eller bara bli tokstressad. Jag tror att barn mår bra av att känna gränser och att föräldrarna är tydliga ledare. Men det vuxna slentrianmässigt kallar "trots" kan vara ett behov av att bli sedd, att få utvecklas vidare och uttrycka sin åsikt. Det är lätt att som vuxen reagera med irritation och distans när barnet i själva verket behöver få kontakt. Jag tycker att ord som "trots" och "skrik" ska användas med försiktighet, känn in vad det är för känsla det handlar om i stället. Ilska eller gråt?
När någon är på riktigt dåligt humör i vår familj ställer vi ibland till med kärleksbombning. Ibland får man vänta tills barnets ilska och frustration har lagt sig. Ner med förälder och barn i soffan och så kramas och pratar vi tills det känns bra igen. Att erbjuda en massage brukar också vara uppskattat. Dagen efter brukar det gå bra att komma överens. Det är precis som om kontakten är återupprättad och sedan blir det inget mer "trots" på ett bra tag. Jag tror att ett barn som känner sig sett och älskat är lättare att förstå och komma överens med. Funkar nog rätt bra på vuxna också :-)

Skippa morgonstressen

2010-03-21T23:00:00.002+01:00

Med tre barn i åldrarna 6, 5 och 1 1/2 är det som bäddat för stress och skrik på morgonen. Vi hade några tråkiga morgnar med overaller som virvlade omkring, bortsprungna strumpor, en klättrande lillebror vid disken, tvåan som klippte snöflingor av en ny tröja och trean som "bara måste leka klart". Jag tänkte att så här kan vi inte ha det i flera år till, så jag samlade ihop några av de bästa tips jag hört. Nu har vi mysiga morgnar i stället, det är faktiskt helt otroligt hur enkelt det var. Så här går det till hos oss, skriv gärna om du har fler bra morgonknep!

Förbered kvällen innan. Då tar vi fram kläder, packar gymnastikpåsar och skriver en liten hjälpsam lapp till oss själva (om man behöver komma ihåg att packa matsäck t ex).
Ställ klockan en kvart tidigare och gå upp på en gång. Det händer nästan alltid något "oförutsett", till exempel att minstingen behöver ny blöja och dusch precis när ni tänkte gå. Då har du kvarten som marginal.
Sätt på klassisk musik eller något annat lugnt till frukosten. Barnen blir faktiskt lugnare och förmodligen föräldrarna också.
Lägg klädspår åt barnen. Det vill säga, lägg kläderna på rad på en soffa eller direkt på golvet, i en logisk ordning. Barnen tycker det är kul att följa sitt spår och får på kläderna snabbare.
Morgnar när allt blir fel ändå försöker jag tänka på att inget går fortare av att jäkta. Jag vill inte lära barnen att stressa, hellre får de komma lite för sent och så gör vi så gott vi kan i morgon igen.

Lyckat försök

2010-03-01T09:25:00.001+01:00

Det hela gick över förväntan! Hon somnade vid 20-tiden men vaknade till vid 21. Hon fick ny blöja och var jättearg ett tag och vi tänkte att nu är det kört. MEN D lade ner henne i spjälsängen och medan vi gjorde oss i ordning för att också gå i säng somnade hon! Kors i taket! Hon har ju nästan aldrig somnat själv förut.

Hon sov till 12 och jag vaknade av att hon bökade i sin säng. Jag plockade upp henne och hon åt. D vaknade inte ens. Sen sov vi som vanligt resten av natten.

/Eva

I egen säng?

2010-02-28T19:26:00.004+01:00

Nu har vi burit in spjälsängen i vårt sovrum. Jag skrev tidigare att jag och maken saknade att kunna somna lite ihopslingrade som vi alltid gjort förut. Nu är det ju så att vi också tycker det är otroligt mysigt att sova tillsammans med vårt lilla barn.

Så vi testar med att lägga bäbisen i spjälsängen när hon somnar på kvällen vid 19:30-20-tiden. Vi går och lägger oss någon gång senare, jag kan somna på makens arm och när lilltjejen ska äta vid tolvtiden plockar jag upp henne och hon får sova resten av natten hos oss.

Det är vår plan. Vi får se hur det går :)

Sov gott /Eva

Bra att ha

2010-02-22T15:35:00.001+01:00

Sjalar är bra att ha till mycket. Bärsjalen fungerar bra som täcke och mammas sjal är mysig snuttefilt.

/Eva

Mys

2010-02-22T10:38:00.002+01:00

Pumpan med bloggen Hejhej Bebis har skrivit ett så mysigt inlägg om samsovning.

Jag tycker att det är otroligt mysigt och praktiskt att samsova. Men jag börjar sakna att få samsova med min man ;) Det där att somna på hans arm, vakna med våra ben inlindade i varandra. Vi får helt enkelt flytta på vår lilla skrutta till en annan del av sängen lite oftare.

Igår inträffade ett sånt där tillfälle som är vardag men ändå så speciellt, ett tillfälle som inte är något märkvärdigt men som jag alltid kommer minnas:

Vi börjar bli sjuka och var rätt trött igår. När vi bytt lakan "slängde" jag ner mig själv och lilla L i sängen för att gosa in de nytvättade. - Kom, sa jag till mannen. Vi låg alla tre i sänge mitt på eftermiddagen och småbusade lite. Lilla L verkade så otroligt nöjd med att ha oss där båda två samtidigt. Vi skrattade massor. Efter ett tag somnade vi alla tre och sov 30 minuter.

Ibland är vardagen helt enkelt det bästa!

För den som undrar har vår lilla busunge sovit bra de senaste 2 nätterna. Så skönt!

Hoppas ni haft en trevlig helg /Eva

Var är mitt trötta barn?

2010-02-18T10:52:00.002+01:00

Lilla L har slutat sova. Jag är trött, så trött!

Vi har ju haft väldig tur fram till nu, med ett barn som sovit rätt bra. Jag har inte riktigt kunnat relatera till de som säger att småbarnsåren är som i en dimma p.g.a. trötthet. Jag har haft mer energi än någonsin. Tills nu!

Hon sover knappt något på dagarna. Vilket hon ju behöver, så hon blir lätt lite grinig och arg när något går emot henne (som att hon inte lyckas få in brödpinnen tillräckligt fort i munnen).

På nätterna har hon börjat vara vaken 1-2,5 timme mitt i natten. Jag tror att det beror på hennes mage. Hon vaknar av att hon pruttar, vilket säkert beror på att vi börjat introducera mat till henne. Hon har börjat bajsa på nätterna vilket hon inte gjort sen hon var väldigt liten. Det är väl ok. Men när jag bytt blöja på henne är hon jättepigg! Hon vill inte alls somna om. Det fungerar inte ens att amma henne till söms. Hon snuttar lite, är sen jättenöjd och glad och vill leka. Det vill inte jag. Jag vill sova!

Maken flyttade till vardagsrumssoffan i natt. Det är liksom inte riktigt hållbart det här. Några tips?! Vi kan ju inte sluta ge henne mat bara för att vi vill sova.

Jag försöker att inte prata så mycket med henne, inte se henne i ögonen, tänder bara en liten lampa vid blöjbytet. Allt för att hon inte ska upptäcka att det är roligare att vara vaken. Men det funkar inte. Hon sover mellan oss i sängen så jag har henne nära och hon får snutta hur mycket hon vill. Men nu vet jag inte mer...

/En trött Eva

Ränder

2010-02-14T12:12:00.002+01:00

Klädd i barn, sjal och förkläde

Vår nya sjal har kommit för ett bra tag sedan. Det var snabb leverans trots att den skickades från Storbritannien. Jag trivs väldigt bra med den. Och så matchar den ju mitt förkläde så bra! :)

I fredags ville lillskruttan inte sova på hela dagen vilket så klart gjorde henne trött och lite grinig. Eftersom vi skulle ha middagsgäster behövde jag greja lite i köket, så det var bara att ta henne med. Jag brukar inte använda förkläde men jag vill ju inte smutsa ner sjalen!

/Eva

Sov du lilla...

2010-02-12T13:43:00.003+01:00

Jag får ofta rådet "sov när bäbisen sover". Det var kanske ett vettigt råd när hon var nyfödd och hade absolut noll dygnsrytm men det finns andra saker som är viktiga.

Som lite tid för sig själv t.ex.

Om skrutta sover på morgonen brukar jag äta frukost i lugn och ro:

Sover hon på eftermiddagen brukar jag pyssla och sy.. Eller surfa lite.

Vad gör ni?

Trevlig helg! /Eva

Min lista

2010-02-09T16:35:00.001+01:00

Saker att vara arg på just nu:

· När ifrågasattes en man för att han tagit en ministerpost i samband med att han ska få barn?

· Pappor som inte tar ut föräldraledighet. Jag hörde en mamma på ÖF säga – Nej, min man tänkte att han skulle vara lite ledig med nästa barn. Ursäkta? Här blir det inga fler barn om du inte visar dig intresserad av det första! (skulle jag säga)

· De som inte skottar sina trottoarer. Det går ju inte att komma fram med vare sig barnvagn eller till fots.

· Barnkläder som är uppdelade i flick- och pojkavdelning. Varför? Det finns ingen mening med det. Barns kroppar ser inte olika ut beroende på kön! Hur kan stl 62 för en pojke vara större än för en flicka? Är inte 62 cm just 62 cm oberoende om barnet har snippa eller snopp?

Nu drar jag på yoga och lugnar ner mig lite ;)

/Eva

Vår lilla skrutta fyller fem månader på lördag.

2010-02-04T11:34:00.005+01:00

Va, fem månader!? Har det redan gått så lång tid?

Va, fem månader?! Bara? Hon har ju alltid funnits!

Vår stora tjej! Hon som har börjat sitta i barnstol vid middagarna, suga på smörgåsrån, älskar apelsin, kan ”prata” i timmar. Hon som haft barnvakt ett par timmar. Hon är vaken, stark och stabil vår unge, hon som suger och tuggar på allt. Vår lilla ap-unge som gillar att hänga i armarna och svänga fram och tillbaka. Hon gillar fortfarande inte alltid att åka vagn, hon verkar sova mindre än andra bäbisar och har svårt att komma till ro på dagarna. Det är för mycket spännande! Det känns däremot som att hon har vuxit på sig lite och kan ibland somna ”själv” på kvällen.

Själv är ju lite relativt. Hon sover ju fortfarande mellan oss i dubbelsängen. Något annat känns otänkbart i dagsläget. Det verkar som att hon har ”retirerat” lite på andra plan. De senaste dagarna känns som att jag har ammat nätterna igenom. Som när hon var jätteliten. Hon har blivit ”mammig”, vilket hon inte har varit tidigare. Det känns lite otacksamt mot hennes pappa som är med henne så mycket han kan. Men det är kanske åldern?

Överlag måste jag säga att det här med att ha barn: Det är fantastiskt! Jag tror att jag vågar tala för Lovis också när jag säger att vi har det riktigt bra. Jag trivs fantastiskt bra med att vara föräldraledig och hon är för det mesta en väldigt nöjd bäbis. Vilket ju gör det lätt att vara mamma J Att mamman dessutom har börjat gå på yoga igen och fått lite berömd ”egentid” gör inte saken sämre.

/Eva

Magiska förlossningar

2010-01-26T12:39:00.001+01:00

Jag hade föreställt mig en jordnära och fin första förlossning, så naturlig som möjligt. Värkarna drog ut på tiden, jag hade pinvärkar i timma efter timma. Lillan i magen sparkades hårt men verkade inte må så bra. Smärtan var olidlig. Jag som trodde att jag var smärttålig, som kampsportare var jag ju van vid att ta stryk.

Barnmorskan rekommenderade epidural. Trots att jag egentligen inte ville ha den accepterade jag det och senare har jag undrat om hon ville förbereda mig utifall att det skulle bli kejsarsnitt. Kurvan visade att min dotter mådde dåligt i magen vid varje värk. Plötsligt sjönk hennes värden så kraftigt att jag rullades ut ur förlossningsrummet. Någon sa "nu måste barnet ut, det blir kejsarsnitt". En bitter vätska hälldes ner i munnen på mig och sedan sövdes jag ner. Urakut kejsarsnitt står det i min äldsta dotters journal.

När jag fick se henne visste jag att förlossningen inte alls handlade om prestation utan om att få ett levande barn.

Så var det dags att föda min andra dotter. Nu visste jag att jag ville ha smärtlindring men helst inte epidural. Det tog lång tid den här gången också. Lustgasen fungerade bra ett tag men när smärtan blev astronomisk skruvade jag upp volymen på lustgasen och struntade i att ta frisk luft. Jag började hallucinera om en verklighet där förlossningen var över och kraschlandade i förlossningssalen där det fortfarande var långt kvar. Till slut valde jag epidural, men den sista fasen gick bra och jag valde att gå genom den utan att fylla på med smärtlindring.

Den tredje förlossningen skulle inledas av magdans och därefter skulle jag använda andningsteknik och dykteknik för att hantera smärtan. Lustgasen hade jag fått alldeles för stor respekt för, tänk om jag skulle bli helt förvirrad igen? Jag dansade, andades, pustade och dök genom smärtan tills den var ett gigantiskt rött töcken och jag bönade och bad om lindring. Då kom en ängel in i rummet, en sjuksköterska som föreslog att jag skulle pröva med lustgasen ändå. Den här gången var lustgasen min bästa vän. Sonen föddes under våldsam smärta men det hela gick att hantera.

Nu vet jag vad en magisk förlossning är för mig. Det är en lektion i styrka men också lyhördhet och ödmjukhet. Ingenting behöver bli som jag tänkt mig, bara slutet är gott.

Att köpa bärsjal

2010-01-20T10:26:00.003+01:00

Ett tag nu har vi pratat om att köpa en vävd bärsjal. Lilla L börjar bli för tung för trikåsjalen.

Vi hade tänkt köpa en begagnad men vi behöver en av den längsta längden pga D. Det är svårt att hitta. De flesta säljer längden kortare.

Och vilken sjal ska man välja? Vi kom fram till att vi ville ha en tunn sjal som funkar bra på resan och under sommaren i Sverige. Efter att ha googlat lite och läst recensioner på Sjalbarn hittade vi Amazonas carry sling. Snygg är den ju också!

Lollipop heter färgen vi fastnade för.

Vettigt pris hade den också! Sen visade det sig att den inte gick att få tag på i den färgen och längden på någon svensk webbutik.

Vi hittade färgen Laguna i en annan butik, som i och för sig också är fin.

Men den kostade 200kr mer. Nä, tänkte vi och började surfa Ebay. Där kunde vi i alla fall få tag på rätt färg till ett lite lägre pris. Men det borde ju gå att få tag på den för ungefär “det första” priset vi såg. Eller?

Nu är den äntligen beställd från en brittisk outdoor-butik :)

Lite jobb krävdes men jag tror vi kommer bli lyckliga tillsammans.

/Eva

Besviken på BVC

2010-01-15T12:53:00.003+01:00

Vi har vänner vars 4,5 månaders dotter sover väldigt dåligt. Hon sover i stort sett bara i vagnen ute. Hon sover inte inne på dagarna och kvällarna slutar alltid i skrik och tårar. Det är väldigt jobbigt för de arma, trötta föräldrarna. Och säkert för dottern också.

När de bett om råd och hjälp från BVC får de bara hör mantrat "femminutersmetoden". Föräldrarna vill inte använda denna metod och får då i stort sett veta att de då får skylla sig själva.

Tråkig inställning tycker jag. Visst måste de kunde tipsa och ge råd om andra sätt att hjälpa sitt barn till söms? Visst måste de ha förståelse för att alla inte vill eller klarar av att lämna sitt gråtande barn?

Trevlig helg! /Eva

Sluta sockerbomba mina barn!

2010-01-13T10:05:00.004+01:00

Får dina barn äta geléhallontårta i förskolan? Det kommer min femåriga dotter att få smaska i sig när det blir “Barns val” i hennes förskola. Först trodde jag att jag hade läst fel när jag såg vad det stod på hennes anslagstavla i morse. “Pyjamasparty med geléhallontårta”. Jag gick genast och hörde med en av fröknarna.
“Vet du vad, jag tycker inte att barn ska äta godis och tårta i förskolan.”
“Ja men det är ju inte så ofta. Och jag är säker på att du som är så hälsosam kompenserar för det.”
“Men mormor och resten av släkten vill också skämma bort barnen. Jag också.”
“Ja och vi vill också ha roligt med barnen”, sa fröken med ett rart leende.

Vem köper det argumentet? Nog kan fröknarna har roligt med barnen utan att mata dem med godis och kakor? Och vad får barnen för uppfattning om hur kosten ska se ut till vardags? De kommer att få massor av söta minnen av förskolan medan vi föräldrar ska se till att vara hälsofascister där hemma. De kommer att få hål i tänderna och många får problem med övervikt för resten av livet. De får associationer till sötsaker som något man tar till för att ha kul.

Vi pratade ganska länge. Fröken gjorde klart för mig att de redan minskat på sockret genom att utesluta nyponsoppa. Men julgransplundring, fettisdagsbulle och bakdagar tänker de ha kvar. Vill barnen göra godistårta så får de.
“För det är tradition här hos oss.”
Jag vet inte sedan när “tradition” är ett argument. Däremot finns det vetenskapliga bevis för att hälsan tar skada av socker, att 70-talisternas barn har sämre tänder och problem med barn som väger för mycket. Jag tycker att det är föräldrar och familj som ska stå för firande och högtider. Som det är nu får många barn dubbelt upp av fettisdagsbullar, kakor och godis. Dessutom blir det ett antal barnkalas per år.

Skolan sätter mig som förälder i en situation där jag ska börja fundera över om barnen verkligen kan få glass till efterrätt på fredag eller ta bort lördagsgodiset. För barnen får ju redan så mycket sött ändå. Då blir jag den elaka antisockermamman. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

På min sexårings skola berättade senare fröken att barnen får baka på fritids. Medan vi samtalade kom ett skolbarn in och la glass i frysen, den skulle hennes syster ha till ett födelsedagsfirande. Det har bjudits på glass till skolstart, bulle i skogen, kakor till jullunch och julmustglögg i skogen. På skolans hemsida står att de värnar om en god livsstil, bland annat kost och hälsa. Det tyckte jag och min man lät så bra eftersom hälsa ju är själva grunden för ett ett gott liv, men nu känner vi oss lurade. De kanske skrev dit "hälsa" för att få många träffar i sökmotorer, eller så lät det bara fint, som lite kristyr på kakan?

Jag var med ens på krigsstigen, om än med ett leende. Lyckades få ett spontanmöte med biträdande rektorn. Det visade sig att hon håller med mig helt och hållet men att hon behöver ha personalen med sig. Rektorn tog med sig alla synpunkter jag hade, hon säger sig ha höga ambitioner för vad som egenligen menas med hälsoprofilen.

Jag önskar henne vind i ryggen, nej, en storm! Barnen trivs ju på sina förskolor, naturmiljöerna är underbara och personalen har ett stort engagemang. Närheten till skolorna är också ett plus. Men blir det inte en radikal förändring så kommer jag aldrig att låta min son börja där. Vi kommer också att överväga andra skolor för tjejerna, tyvärr.

Jag vill att de får gå i skolor där man berättar om sund matglädje, tänker på vikten av att tycka om sin kropp och ge den bra näring. Där de gärna lagar mat och mellanmål med barnen men gör medvetet hälsosamma val.

Joruns sockerfria tips för förskolan

Skiva banan, frys in och mixa till supergod glass
Gör isglass av fruktjos utan socker
Gör smoothies av frukt och osötad yoghurt
Gör fruktsallad
Poppa popcorn

Mammamage

2010-01-12T11:03:00.005+01:00

Den här gången kommer jag inte att skriva om några sjalar eller smakisar eller lyhörda föräldrar. Den här gången blir det ett inlägg helt och hållet tillägnat en helt vanlig mage. Jag gör en Mia Skäringer och hyllar mammamagen. Det kommer att komma en bild också, för det här är ett steg i projektet Min Kropp - Mitt Tempel, som jag driver för mig själv i år. Och magen är en av grundstenarna i det här templet. Ett rejält och solitt block. Tre bebisar har vuxit sig stora där inne. Två fullgångna graviditeter. Den senaste gravidmagen (sju månader sedan nu) tog priset, spräckte mvc-kurvan och steg vidare rakt ut i stjärnrymden.

Det var älskade gravidmagar. Som jag vårdade ömt, smorde in med havandeskapsolja och sjöng sånger för, som jag strök med handen över, som spändes ut till det allra yttersta, för mina barns skull. Nu är magen mjuk och fårig, rynkig och flammig, kanske lite trött och kanske lite sliten. Jag bygger upp musklerna som finns där under, men som inte syns och som kanske aldrig kommer att synas. Den ser ut som den gör och den är stark och en del av mitt tempel. En av de viktigaste delarna faktiskt.

Att visa gravidmagar är vackert och speciellt. Ett foto i månaden. Måla hjärtan på magen. Hålla om. Magar efter förlossningen vill man inte visa. Det är klart, då är ju bebisen utanför magen och det viktigaste i världen. Vem bryr sig om en använd mage då? Inte jag heller. Men sedan, flera månader och flera år senare, hur ser mammamagar ut då? Det är det nästan ingen som vet. Jag menar inte att vi ska gå omkring med korta toppar och jeans som har midjan på höften. Och jag menar inte att vi ska frossa i vem-har-värsta-magen-bilder. Men jag tycker att en helt vanlig mammamage saknas ibland. För jag räknar inte in kändismagarna och jag räknar inte in mammorna som har exakt samma figur efter barnafödandet som de hade innan. De finns och deras magar är fina. Och så finns det mammor med mjuka, fåriga, rynkiga, flammiga magar också. Och deras magar är också fina. Helt vanliga magar.

/ Terese

Att sova borta

2010-01-05T11:57:00.001+01:00

Nyår firade vi med ett annat par och lilla Lovis så klart, i ett hus i St Annas skärgård. Lovis var vaken vid tolvslaget men somnade ganska snart i sin pappas armar. Då vi var ute med var sitt glas mousserande i handen lade vi in henne på golvet, innanför altandörren, där hon sov gott tills vi kom in igen.

Vi har upptäckt på julafton och nyårsafton att Lovis lätt blir överstimulerad och får svårt att sova när vi är borta över natten. Hon har inga problem att vara hos andra personer än oss. Hon trivs bra bara hon blir buren och lekt med. Problemet är väl att allt är för intressant och spännande. Vem vill sova då?

Hur gör ni? Egentligen är det ju inget stort problem. Det gäller ju bara någon gång ibland. Vi stannade hos vännerna nyårsdagen och åkte hem tillsammans den 2:a. Dessa dagar hade hon helt ”normala” rutiner. Hon kunde också slappna av och somna hos våra vänner.

Vännerna vi umgicks med är barnkära och längtar efter barn. Det gör det väldigt lätt och skönt att umgås med dem när vi har med oss en bäbis. De tog t.ex. Lovis ett par timmar på nyårsdagen så jag fick sova. Maken hade fått feber och Lovis vaknat kl.07 (och jag kom i säng vid 03:30). Det var guld värt!

Gott nytt nära år!
/Eva

Egentid?

2009-12-29T10:41:00.000+01:00

På kvällar och helger brukar D ta ansvar för Lovis. Ibland har jag till och med saknat henne fast vi har varit tillsammans hemma alla tre. Det är väldigt bra både för deras anknytning. Och för mig. Jag tror det är därför som jag inte har haft behov av det här med “egentid” som alla säger är så viktigt.

Nu har D varit ordentligt förkyld ett par dagar och har inte orkat något alls. Det gör att jag har fått tagit allt ansvar för Lovis. Visst, han har bytt en del blöjor och lekt med henne men det där att hela tiden vara på “stand by”, att lyssna efter missnöjesljud, underhålla etc har legat på mig. Det är som att jag inte har fått någon helg. Nu har jag behov av egentid! Åter igen, jag förstår inte hur man orkar som ensamstående.

Jag älskar mitt barn över allt annat. När jag får henne att kikna av skratt, när hon ler mot mig och hon ligger och “pratar” högt i en halvtimme, då är det inga problem att vara själv med henne.

Men när hon har somnat och jag njuter av att få sitta själv med en kopp kaffe och en bok, och hon vaknar efter 10 minuter. Då känner jag –Nej, inte nu! Jag orkar inte.

Fast det gör man ju. På något sätt. Men det är skönt att D mår bättre nu.

God fortsättning! /Eva

God jul!

2009-12-23T21:03:00.003+01:00

Hej!
Det har inte blivit så mycket skrivande på sista tiden. Det har varit fullt upp. Både julförberedelser och andra roliga saker.

Jag önskar alla en lugn, kravlös, rolig och härlig jul. Snälla, var inga julmartyrer! Skit i alla måsten och gör bara det ni känner för. Man klarar sig ju bra med köpebullar och färdig prinskorv. Det brukar ju gå att köpa en ask med ischoklad också.

Jag tycker att det är så tråkigt när julen glöms bort bland alla krav. Jag är inte kristen, men jag ser julen som ett bra tillfälle att vara tillsammans och mysa. Så släck lampan och tänd några ljus så snyns det inte att ni inte har städat.

GOD JUL!

/Eva

Lite mer ur Familjeresan

2009-12-19T21:53:00.004+01:00

Lite mer ur Familjeresan. Om att lära känna varandra den första tiden i den nya familjen och om att låta dammråttorna leva sitt eget liv.

Terese

Smakprov ur Familjeresan igen!

2009-12-13T09:47:00.004+01:00

Smakprov ur Familjeresan! Jo, lite drastiskt kanske, men vissa saker köpte jag nog mest för min egen skull ;-)

Terese

Samtal med min läkare

2009-12-11T14:51:00.000+01:00

Jag har just lagt på efter ett telefonsamtal med min läkare. (Jag har fått problem med handlederna de senaste veckorna och var på besök hos henne förra veckan. Idag ringde hon för att kolla läget.) – Du måste få egen tid! – Du måste få chans att koppla av – Jag förstår att du inte har någon tid för dina övningar men du måste försöka – Jag förstår att du gör mycket hemma, säger hon.

Jag försöker förklara att jag inte tycker att det är jobbigt att vara med mitt barn. Att jag inte behöver så mycket tid för mig själv just nu förutom att jag har börjat springa vilket är jätteskönt. Jag försöker få henne att förstå att jag inte gör så mycket hemma, att jag och min man hjälps åt med sysslorna. Att anledningen att jag inte gör mina övningar är för att jag glömmer bort dem. Inte för att jag inte har tid.

Men det verkar vara svårt att förstå.

/Eva

Smakprov ur Familjeresan

2009-12-10T12:26:00.002+01:00

Smakprov ur Familjeresan av Terese Österholm. Fler är på väg.

Har man inte problem...

2009-12-07T10:29:00.000+01:00

Lovis somnar ofta vid bröstet. Så har det varit sen hon föddes. Nu är hon inne i en period då hon verkar ha svårt att somna för att allt runt omkring är så spännande. Hon blir lätt övertrött. Då fungerar det inte att lägga henne någonstans eller att gå runt med henne, vilket förut fick henne att somna ganska fort. Nu hittar hon ju bara nya saker att titta på. Att amma henne till sömns fungerar dock alldeles utmärkt. Så bra!

Inte hade jag förstått att detta kunde vara ett problem! Jag slösurfade på något barn-forum och såg en tråd om detta. Ja, har man inte problem så skaffar man sig, som det heter. Och det är lätt gjort med barn. Speciellt som så många har åsikter i ämnet.

Jag önskar att fler föräldrar kunde ”tagga ner” lite vad gäller allt det ska vara si och så, det här är dåligt, det här är bra. Ena dagen sa en mamma till mig ”jag har dåligt samvete för att vi badar barnet varje kväll” . Dagen efter var det en annan mamma som hade dåligt samvete för att hon INTE badade barnet varje dag. Hur skulle det vara om vi alla gjorde det som funkade för oss? Vad mycket lättare våra liv skulle vara då.

/Eva

Att vara hemma med barn

2009-12-04T09:57:00.002+01:00

Jag vet inte hur andra gör. Men jag är ”hemma med vårt barn”. Jag är inte hemmafru, hushållerska, kock eller något annat på dagarna. Min man förväntar sig inte mat på bordet när han kommer hem på kvällen, han förväntar sig inte ett städat hem, ren tvätt och en bäddad säng. Han väntar sig att vi har haft en bra dag, att vi har lekt, haft roligt, myst, läst saga och busat. Det är väldigt skönt!

På öppna förskolan sa en mamma – Det är så orättvist. När min kille kommer hem går han och leker med bäbisen och de skrattar och har kul. Jag undrar så klart; varför leker inte hon och har kul med sitt barn när de är hemma på dagarna? (Och varför blir hon avundsjuk? Det är väl jättebra att barnet och pappan har en bra relation?)

Om jag hinner, orkar och har möjlighet lagar jag mat tills min man kommer hem. Men i annat fall brukar han ta Lovis så fort han kliver in genom dörren, ofta tar han lekfilten och lägger den på köksgolvet där de sedan leker medan jag lagar mat. Eller så lagar han mat om det är amningsdags till exempel.

När Lovis sover brukar jag passa på att ta hand om mig själv. Det är också så viktigt! Jag dricker kaffe, läser tidningen, sminkar mig, slösurfar, pysslar eller något som jag är sugen på just då.

Tvätta har jag gjort ett par gånger, städat någon gång men det är annars sådant vi gör tillsammans på helgen. Som vi skulle ha gjort om båda var på jobbet. Jag är ju på jobbet. Mitt jobb är att ta hand om Lovis.

/Eva

Familjeresan av Terese Österholm

2009-12-03T21:25:00.004+01:00

Våren 2009 var jag höggravid med tvillingar. Jag blev sjukskriven, som så många andra tvillingmammor, och beordrad att ta det lite lugnt. Tankar kring graviditet, bebisliv och föräldraskap väcktes till liv, från min första graviditet och då vi fick vårt första gemensamma barn, våren 2005. Så jag ritade och skrev litegrann, mellan vilopauserna, om hur jag mindes det hela. Beskedet, magen, en liten nyfödd bebis, förhållandet. Resultatet blev en seriebok för väntande, eller redan nyblivna, mammor och pappor.

I Familjeresan ges en bild utav det unika att bli förälder. Graviditeten, bebisen och relationen är i fokus, ur ett perspektiv inspirerat av Nära Föräldraskap.

Håll ögonen öppna, både här och på min blogg, för inom en snar framtid kommer både smakprov ur serien samt möjlighet att beställa ett eget exemplar! Eller kanske till någon annan som är på väg att bege sig ut på en familjeresa!

Nära föräldraskap och tvillingar - del 2 - av Terese Österholm

2009-11-27T20:24:00.007+01:00

Bara en månad in i graviditeten fick vi beskedet att det var två små hjärtan som slog i min livmoder. Det var svårt att föreställa sig vad det skulle innebära att vara tvillingförälder. Vi hade ju barn sedan tidigare, men två små på samma gång! Vänta barn - böckerna ägnade någon enstaka sida åt tvillinggraviditeten, som oftast slogs samman med trillinggraviditeten samt kapitlet om prematur förlossning och kejsarsnitt. I mitt fall blev det dock nio månader, eller 38 veckor och tre dagar för att vara exakt, samt vaginal förlossning, och graviditeten var fylld av samma längtan, väntan och också oro, som många gravida kvinnor känner. Ovanpå det hade jag några tidiga sammandragningar, sjukskrivning samt 30 kg extra tyngd. Min magkurva fick inte plats på barnmorskans papper och mina fötter svullnade upp fem storlekar.

Jag funderade en hel del på hur Nära Föräldraskap skulle kunna se ut med två bebisar på samma gång, samt storasyskon. Sjalar och bärselar låg redan i garderoben och väntade, i familjesängen skulle två små knyten också kunna få plats och jag läste på om dubbelamning. Att vi inte införskaffade någon tvillingvagn utan tänkte nöja oss med bärredskap, i alla fall den allra första tiden, fick de flesta i vår omgivning att höja på ögonbrynen. Jag hade dock utgångspunkten att antalet barn inte skulle påverka mina val inom föräldraskapet.

De redskap som rekommenderas av makarna Sears, som kan sammanfatta Attachment Parenting, Nära Föräldraskap, och som anses bana väg för en trygg anknytning hos det lilla barnet kan dock kräva lite extra kreativitet och fantasi hos tvillingföräldrarna ;-)

1. Birthbonding - att knyta an under den allra första tiden tillsammans:
Det är inte så ovanligt att tvillingförlossningen på ett eller annat sätt medför att den första stunden med de nyfödda bebisarna inte präglas av lugn, ro och ostördhet. Det kan handla om bebisar som ska iväg på kontroller eller mammor som ligger sövda. Pappan kan kanske följa med bebisarna, eller kanske får man ta igen de första timmarna så fort det bara går sedan. Det är inte omöjligt och det blir annorlunda, och det är fortfarande lika viktigt att lära känna varandra så fort tillfället ges. Min förlossning var dock enkel, med bebis nummer två i säte, och över på någon timme. Vi fick möjligheten att lära känna nytillskotten med en gång.

2. Babywearing - att bära sitt barn:
Man kan bära två små bebisar i sjal på magen samtidigt, och man kan bära en på magen och en på ryggen när de blivit lite större och stadigare i nackarna. Man kan bära en i sele eller sjal på magen, och en på armen. Man kan bära två bebisar i famnen. Och ja, den andra föräldern kan bära en bebis också ju! Jag lyckades peta ner mina nyfödda bebisar i sjal på magen och tog ett kort, men sen fick det vara bra, för det vara alldeles för knöligt tyckte både jag och bebisarna. De var vakna och arga när jag hade knutit klart. Istället bär jag dem oftast i famnen, eller en i famnen och en i sjal. När vi är ute bär vi varsin bebis, jag och maken. Och nu, när bebisarna är fem månader gamla, har jag prövat att bära en på magen och en på ryggen och det går bra det med!

3. Breastfeeding - att amma utifrån barnets egna signaler:
Dubbelamning kräver en stor portion tålamod och kreativitet. Oftast blir man rekommenderad att börja med att amma en bebis i taget för att lära känna deras amningstekniker, men när båda bebisarna är hungriga, så är det bara att börja fixa och trixa med kuddar och täcken för att få in bra amningspositioner. Man kan amma på en mängd olika sätt, och när bebisarna växer och blir större behöver man ibland hitta nya sätt att dubbelamma på. Det är inte alltid det fungerar med dubbelamning, men det är värt en del möda att pröva. Jag började med att ge tillägg någon gång per dygn, och när vi märkte att tvillingarna blev nöjda med bröstmjölken helammade jag dem.

4. Bedsharing - att sova nära varandra:
Var kan bebisarna sova? En på var sin sida om mamman, eller båda mittemellan föräldrarna, eller skavfötters längs med. Att kunna ligga ner och amma på nätterna är inte så dumt, men det krävs lite omflyttningar av bebisar och mammor för att det ska fungera. Jag har bebisarna sovandes bredvid varandra, vid min högra sida, och storebror sover till vänster om mig. Jag byter plats för att kunna ligga och amma den som vaknar till och lägger en stadig kudde som barriär mellan storebror och den bebis som jag inte ammar.

5. Belief in baby´s cries - att se på barnets gråt och skrik som kommunikation och att vara lyhörd för barnets signaler:
Bebisarna vill inte alltid samma sak samtidigt. När de är synkroniserade och man ammar båda, rapar båda och byter blöjor på båda samtidigt så flyter dagen på rätt bra. Men när en bebis berättar att den vill äta och den andra bebisen berättar att den behöver upp och gå för att kunna rapa, då är det inte så enkelt. Jag försökte få tvillingarna någorlunda synkroniserade genom att erbjuda amning till den bebisen som egentligen inte var så värst hungrig, och oftast fungerade det. Men när det inte gick att bemöta deras behov samtidigt fick antingen pappan ta en av bebisarna, och om han inte var hemma försökte jag pussla så gott jag kunde för att finnas där för båda. Det kunde dock innebära att bebisen som ville amma fick amma en liten stund för att sedan bli avbruten så jag kunde upp och gå med bebisen som hade ont i magen. Sedan sitta ner en stund igen, och sedan upp igen, och så höll det på tills båda bebisarna var nöjda och belåtna.

6. Balance and boundaries - balans i familjen:
Med två små som behöver kärlek och omsorg blir det fullspäckade dagar för föräldrarna. Det finns ju oftast också ett hem att sköta eller missköta, och kanske också syskon att ta hand om. Det tar lite tid att få in vardagsrutiner och de första månaderna är nog det mesta upp och ner för de flesta. Hjälp och avlastning kan underlätta en del, samt sänka sina krav på vad som ska ske under en dag eller hur pass nystädat toagolvet ska vara. Jag tyckte det var egentid att gå runt med bara en av bebisarna och jag satte upp en sak per dag på min lista över sådant som jag ville få gjort utöver vardagen med barnen.

7. Beware of babytrainers - att undvika metoder för att träna sitt barn och istället lyssna på den egna magkänslan:
Nannymetoder är kanske lockande att ta till när två bebisar vaknar mitt i natten eller sover i skift om dagarna. Det skulle ju dock innebära inte bara ignorerandet av kommunikationen, utan också ignorerandet av att bebisarna är unika individer som inte bör klumpas ihop till någon enhet som till exempel ska sova exakt samtidigt. Vi följde vår magkänsla med storebror, och ansåg att den magkänslan borde kunna gå att lita på även fast det nu var två bebisar. Tvillingarna är också så olika till både sätt och utseende, så det är nästan svårt att tro att de är syskon, och det går inte att bemöta dem på samma sätt. En bebis är för det mesta nöjd och belåten, somnar snabbt och lätt och skulle nog kunna kallas för ett "lätt" barn. Den andra bebisen blir lätt missnöjd, har svårt att komma till ro och är nog vad många menar med ett "svårt" barn. Detta medför att det som hjälper en bebis fungerar kanske inte alls med den andra. De behöver till exempel olika sätt att varva ner.

Direkt efter födelsen verkade den ena bebisen snabbt finna sig tillrätta med livet, medan den andra krävde mer av oss. Det skulle kunna ha lett till att bara den krävande bebisen fick bli buren och uppmärksammad. Vi försökte turas om att ta hand om tvillingarna och vi försökte ge den lugna bebisen mycket kroppskontakt, så som bebisen som var i våra armar större delen av dagen fick. Vi utgick från att även hon skulle må bra av att bli buren och ammad och ompysslad, precis som sin syster, bara att hon inte talade om det lika tydligt.

Nu, fem månader in i tvillingarnas liv kan jag säga att vardagen börjar ta form. Det är mer jobb. Två är en mer än en. Och ja, det är absolut dubbel kärlek!

Ett näste

2009-11-25T08:27:00.004+01:00

Jag uppfattar det som att det är många som skulle vilja sova med sina små barn i sängen men som inte vågar. De är rädda för att de ska vända sig på dem när de sover eller råka slå till dem med en arm.

Läkartidningen skriver att samsovning är en signifikant riskfaktor för plötslig spädbarnsdöd men enligt artikeln visar forskning att risken att skada ett barn när man samsover finns hos rökande föräldrar, om man är berusad, äter starka mediciner eller är mycket uttröttad. En undersökning säger att samsovning ökar risken hos barn under 8 veckor. Andra studier visar att samsovning är bra för amningen och anknytningen.

Vi tyckte att det var lite oroligt att sova med ett nyfött barn mellan oss i sängen. Vi var dock hela tiden på det klara med att det var där vårt barn skulle vara! Vi löste det genom att sy ett näste.

Nästet fungerar också bra som sovplats på golvet nedanför matbordet, i soffan eller där man vill lägga ifrån sig barnet för tillfället.

Nu börjar vår tjej bli för stor för sitt näste men också så stor att det inte längre känns oroligt att ha henne mellan sig utan något ”skydd”. Vi har ju dessutom vant oss vid att ha henne där mellan oss.

/Eva

Sjalar och knytningar

2009-11-23T09:35:00.003+01:00

Hittills har vi klarat oss bra med vår långa trikåsjal och en knytning (hug hold, mage mot mage, dubbelt omslutet kryss eller vad den nu heter).

Jag har dock börjat känna behov av en till sjal (när man tvättar den andra), en annan sjal (för att bära kortare tid hemma) och fler knytningar.

Jag har faktiskt just “beställt” två sjalar, second hand från en användare på Sjalbarns forum. En vävd långsjal och en fest-ringsjal (jag ser fram emot att ha den på lilla L’s välkomstfest om några veckor).

I går testade vi knytningen sling hold (vad heter det på svenska?) Först tänkte jag att lilla L skulle vara lite för liten för denna knytning men hon är så pass stabil att det gick bra. Hon verkade trivas men ville inte titta framåt utan hellre suga lite på min arm. Dock behöver jag nog öva lite mer på att få till den ordentligt.

/Eva

Nära föräldraskap och tvillingar - del 1 - av Terese Österholm

2009-11-21T09:05:00.002+01:00

Nu har jag förstått att ha hand om en bebis är som att ha hand om en guldfisk. Det är när det är två bebisar som man kan börja snacka småbarnsliv. (Nej, självklart är det inte så. Självklart är det individuellt det här. Självklart beror det på både föräldrar och barn och livsomständigheter. Det bara känns så ibland för mig, när jag jämför hur det var när min son var bebis, med hur det är nu, med tvillingarna). En liten bebis behöver ammas, bytas på, kramas och bäras på. Två små bebisar behöver också det. Samtidigt. I bästa fall. I värsta fall försöker den ena lilla bebisen slumra till, men så skriker den andra lilla bebisen och stör den första bebisen som vill sova, men inte sova själv i en säng. Och när den andra lilla bebisen lugnat sig så vill den första bebisen inte sova längre, utan amma. Men den andra bebisen vill inte amma egentligen, men vill ju inte ligga själv utan sympatiammar lite istället och får jätteont i magen och måste rapa. Fast den första lilla bebisen vill ju inte rapa utan vill äta färdigt i lugn och ro. Och sen är båda bebisarna jättetrötta igen och vill sova. Men inte ligga själva, utan bli burna, och så skriker de lite i varandras öron och så börjar det om igen.

Tyckte man att det var lyx innan att ta en dusch medans ens lilla bebis satt i babysittern på badrumsgolvet, så tycker man nu att det är egentid att gå på toa med bara en bebis med sig i famnen. Man småler åt mammor som ojar sig över att deras bebisar vaknar en gång i timmen under natten, och är istället själv glad om bebisarna vaknar en i taget så man slipper sitta upp och dubbelamma utan kan ligga ner och amma och samtidigt vila lite själv.

För en tvillingmamma är dagarna fyllda med bebisstök gånger två. Det är dubbelt av allt. Dubbelt så många blöjor att byta, dubbelt så många små naglar att fila, dubbelt så mycket kräk att torka och så är det dubbelt så många tandlösa, hjärtliga leenden.

Men hur kan man vara nära två små bebisar samtidigt? Under graviditeten funderade jag en hel del på hur ett nära föräldraskap skulle kunna se ut med två små, och den 21 juni 2009 fick jag börja praktisera på riktigt ;-) Fortsättning följer när jag har nästa stund över.

Den kanske inte tycker om mig?

2009-11-19T09:43:00.002+01:00

Vagnen alltså.

I tisdags på öppna förskolan hade Lovis riktigt kräkkalas och kräktes ner både sig själv, mig och sjalen. Den låg alltså i tvätten igår när jag skulle till affären. Vagnen, Lovis och jag gick iväg. Det gick bra förutom en stund inne på affären när hon tyckte att det var tråkigt att ligga där.

På vägen hem fick jag punktering på ett av däcken. Det andra på en vecka! Det är som att den känner på sig att jag hellre låter den stå hemma... ;)

På eftermiddagen skulle jag tvätta. Både sjalen och overallen behöver vi ju så det fick bli en extratvätt denna vecka. Det var jättejobbigt att få med både tvätt och Lovis ner till tvättstugan som ligger på en annan gård. Jag fick även ta med en filt som hon kunde ligga på medan jag lade i tvätten. Jag fick verkligen slita.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ha henne i den smutsiga sjalen på väg till tvättstugan. Jag känner mig verkligen handikappad utan sjalen!

Det där med vagn

2009-11-18T09:09:00.002+01:00

Vagn kan vara bra till att ha saker i. När jag går på barnvagnsvandring med Friluftsfrämjandet en gång i veckan så ligger hon ibland i vagnen. Och när hon inte gör det behöver jag i alla fall vagnen för att få med mig både skötväska och fika till mig eftersom allt inte får plats i ryggsäcken.

Idag ska jag hämta ut ett stort paket och kommer ta vagnen för att kunna frakta hem det.

När jag var på lunch med mina kollegor var det skönt att kunna lägga en sovande Lovis i vagnen medan jag åt. Då är det bra med vagn tycker jag.

Är ni några som kör helt vagnlöst? Hur gör ni?

På senaste tiden har dock vagnen använts väldigt lite. Jag har haft med den men den har inte blivit använd. I torsdags t.ex. skulle jag fika med en annan mamma och hennes lilla tjej. Jag tog med vagnen ifall Lovis skulle sova medan vi fikade så att jag skulle ha någonstans att lägga henne. Men för att få ner allting till vagnen som står i trapphuset och kunna fälla upp den, satte jag lilltjejen i sjalen och sen satt hon ju så bra där. Och när vi väl fikade var hon jättevaken och ville bara sitta i mitt knä och kolla på lampan som stod bredvid.

Napp, tumme eller inget?

2009-11-16T10:08:00.001+01:00

Som jag skrivit tidigare har vi varit i valet och kvalet om Lovis ska ha napp eller inte. Varken jag eller D hade napp när vi var små vilket säkert påverkat oss. Jag hade tummen och D ratade allt.

Vi tilltalas heller inte av att använda nappen som en propp. På engelska heter den ju till och med pacifier. Och så de praktiska anledningarna.

Vad nu än anledningen må vara har vi inte riktigt känt för att lilla L ska ha napp. Trots att man nu också kan läsa att napp kan minska risken för plötslig spädbarnsdöd.

Men när lillskruttan inte sov på en vecka för ett tag sedan kände vi att napp kanske ändå skulle underlätta för oss alla. Vi hade fått söta namn-nappar i present från D’s jobb som vi testade men dessa föll inte vår tjej i smaken. I helgen införskaffade jag flera olika nappar efter förslag från andra mammor. Det inhandlades kortare nappar i både latex och silikon. Någon av dem stannade kvar i munnen en liten stund, hon verkade tycka att det var en liten rolig grej och skrattade när vi kom med dem. Men de stannade aldrig så länge där inne.

Ingen napp alltså. Men ingen tumme heller! Det kanske kommer dock. Lilla L verkar inte riktigt ha fått tag på den. Ibland suger hon på hela handen istället. Vi hoppades lite på att hon ska börja suga på tummen så att vi slipper ta något aktivt beslut själva ;)

Visst borde det gå att reglera nappanvändandet? Köper barnet att bara få napp på natten till exempel? Någon som har erfarenhet?

Innan vi blev föräldrar

2009-11-13T12:20:00.002+01:00

Under graviditeten, när vi väntade på att vår lilla tjej skulle komma, planerade vi två saker: Vi skulle ha en sjal och vi skulle ha ett näste (jag skriver om det senare).

Vi har haft turen att få ärva massa saker från D’s bror där tre tjejer har föregått Lovis . Vi fick ärva en vagn vilket vi är väldigt glada över då de är otroligt dyra. Och en vagn ska man ju ha. Vi har också fått ärva kläder, en bärsele och leksaker. En spjälsäng ville vi ha och fick också en av Lovis farmor. För det ska man ju också ha.

Efter att ha provat bärsjalen då Lovis bara var några dagar gammal ubrast D – Vad ska vi med en vagn till? Spjälsängen används än så länge som påklädningsplats för Lovis. Bärselen har vi inte testat än.

Jag läste en tråd på Familjeliv som tog upp frågan om det hade blivit som man tänkt sig när man fått barn. Detta är mitt favoritinlägg: ”Vaggan, knappt använd. Erbjuden två spjälsängar... Funderar över om man kan hägna in dubbelsängen istället?”

Jag funderar på hur det är för mig. Har det blivit som jag tänkt mig? Och jag måste nog svara ja. Vi använder sjalen ganska mycket, vi har inga problem med att ha vårt barn mellan oss i sängen. Jag trivs med att amma (vilket tack och lov har fungerat bra från början) och stöttas av min man att göra det när helst vårt barn vill. Även om andra runt omkring tycker att det kan bli för mycket. Vi trodde att vi ville ha vårt barn nära och det har jag hittills aldrig upplevt som jobbigt. På det stora hela blev det nog så bra som jag också hade önskat!

Blev det som du hade tänkt?

Presentation

2009-11-12T10:53:00.003+01:00

Hej!

Eva heter jag och ska börja blogga här på Nära föräldrar. Det ska bli jättekul tycker jag.

Jag bloggar redan på Evasleva pysslar men kommer att blogga lite mer föräldra-relaterat här. Ibland kanske samma inlägg kommer att finnas på båda bloggarna.

Jag är mamma till Lovis som är född den 6 september i år. Vi bor ihop med D som är pappa till Lovis och gift med mig. Vi tycker att det är mycket viktigt med ett jämställt förhållande och har där till upptäckt att det finns fler som tänker som oss kring barn. Att det finns ett namn på det vi tydligen är: Nära föräldrar.

/Eva

Bli bloggare på Nära föräldrar!

2009-09-15T15:17:00.002+02:00

Maila ditt inlägg till jorun punkt moden at gmail punkt com och skriv "Bloggare" i ämnesraden. Då får du en inbjudan till Blogger, skapar ett eget användarkonto och är snabbt igång med att publicera texter direkt på förstasidan, när det passar dig.

Måste jag kalla mig "nära förälder"?
Du behöver inte ha någon särskild etikett för att skriva här, det räcker om du vill vara nära och lyssna på ditt barn, skippar skrikmetoder och litar mer på dig själv än olika metoder och experter. Och det är vi många som gör! Nära föräldrar förbehåller sig rätten att tacka nej till artiklar som inte passar i denna community.

Hur ofta ska jag skriva?
Så ofta eller så sällan du känner för. Det vore kul om vi blir fler så kan vi läsa varandras artiklar och tips, stötta varandra, debattera eller lockas till dagens leende :-) Samtidigt vet vi alla att vissa dagar inte blir riktigt som man tänkt sig och att föräldrar behöver tid både för sig själva och sina barn. Du ska kunna ta paus från bloggandet med gott samvete.

Vad ska jag skriva om?
Du skriver om vad du vill, det kan vara ett debattinlägg, en iakttagelse ur din vardag, tips till andra föräldrar eller en fin bild. Kort eller långt spelar ingen roll. Välkommen!

Varma hälsningar
Jorun

Metoder för sovmorgonav Jorun

2009-09-13T10:48:00.004+02:00

Det finns så många sömnskolor som handlar om hur man ska få spädbarn och småbarn att somna om kvällarna men det är ont om råd för oss morgontrötta föräldrar. Vi som inte riktigt blir människor förrän efter halv åtta eller i värsta fall tolv. Lillebror i vår familj har hunnit bli ett år. När han var nyfödd var han en filosof som tog sömnen på största allvar. Nu har upptäckarlusten tagit över och vid sextiden vill han gärna börja dagen med buller och bång. Här är lite tips för alla som vill sova lite längre (en del tips finns även i boken Nära förädrar). Bara fem minuter till. Det enklaste är oftast att föräldrarna turas om med nätterna, men ibland kommer jobb och annat i vägen.

1. Barnsäkra sovrummet. Förmodligen har du redan gjort det men om du tänker försöka sova lite på morgonen är det extra viktigt. Ta bort ALLT som kan vara farligt för en liten, plugga igen kontakter, lyft bort föremål som kan gå sönder. Tänk på att barn har oerhört töjbara armar, i regel är de dubbelt så långa som de ser ut.
2. Skaffa en mörk rullgardin. Dra ner den vid läggdags, dra upp den när du är redo att börja en ny dag.
3. Fyll på pressobryggaren med gott bryggkaffe och ställ fram varmvattenkokaren. Du ska inte hälla på hett vatten nu, det här är en beredskap inför morgondagen.
4. Förbered dig på kvällen: ställ i ordning några plocklådor med olika överraskningar som barnet kan pyssla med på egen hand.
5. Stäng dörren, gå och lägg dig hos sin förhoppningsvis sovande bebis.
6. När bebisen vill väcka dig, säg att du vill sova, visa några leksaker och lägg dig igen.
7. När bebisen drar dig i håret och kastar klossar på dig, visa några mjukare leksaker och lägg dig igen. Det här momentet kan du behöva upprepa några gånger innan barnet förstår att föräldern inte är död och måste väckas, utan bara försöker snooza.
8. När bebisens eventuella storasyskon vaknar, bjud in dem i sovrummet och säg att det går bra att hoppa i madrassen och skoja med lillebror. Försök blunda och slappna av.
9. Vakna till en timme senare med en bebis som har somnat om (!). Mys en stund.
10. Gör kaffe och blogga om det hela i hopp om att få in fler sovtips.

De som känner mig vet att rubriken kan tas med en skopa salt, min bok handlar ju just om att skippa metoder och utgå från vad som funkar i den egna familjen ;-)

Ha en skön dag!

Nära Föräldrar i Dagens Nyheter av Terese Österholm

2009-08-31T23:11:00.001+02:00

Söndagens Dagens Nyheter, 30/8, (artikeln går även att finna på tidningens hemsida) lyfter fram Nära Föräldraskap i en artikelserie om olika föräldrastilar. Journalisten intervjuade mig under tvillinggraviditeten, och fotografen kom hem när bebisarna var en vecka gamla, men mitt perspektiv på Nära Föräldraskap kom mest att utgå från hur jag upplever föräldraskapet med sonen, nu fyra år. Men jag har många tankar kring Attachment Parenting och det speciella att vara tvillingförälder, och jag ska försöka formulera mina tankar på papper, när det finns någon lucka under dagen, som numera är fylld av amning, blöjbyte, torka bebiskräk, amning, blöjbyte, sjalåkning och så amning igen – gånger två, plus legobygge, mellis och målarbok och minus mammas datortid. Fast just nu sover en bebis här och en bebis i pappas famn, så det finns tid då och då. Balans är nog det som får en extra betoning i Sears Baby B lista när det handlar om föräldraskap och tvillingar. Balansgången med bebisarna, med storebror, med livet runt omkring. Och det är utmärkt träning i stresshantering och i konsten att hålla många bollar i luften samtidigt. Det är väl sådant som ger plus i kanten på ett CV.

Tiden går så fort! av Jorun

2009-07-30T10:10:00.002+02:00

Jag tog bloggpaus under ett antal månader och tänk vad lyxigt det kändes! I stället har jag skrivit i den privata dagboken som bara är min och nu har blivit något av en retropryl. Lillebror fyller snart 11 månader och det känns vidunderligt och konstigt att tiden går så fort. Han älskar att hänga med på familjens äventyr i bärsele eller sjal. Nu när han är så busig och utforskande är det som en skön paus att bära honom på ryggen ett tag. Ergo och långsjal passar perfekt till vår minsting.

Barnvagnspromenader av Jorun

2009-06-01T20:30:00.002+02:00

Jag hittade boken Barnvagnspromenader i Stockholm på biblioteket och hittade så många bra tips att jag var tvungen att köpa en. Vi använder ju nästan aldrig barnvagn men det som är fiffigt med boken är att det finns tips om lekplatser, picknickställen, badplatser med mera runt om i staden. Junotäppan är till exempel en lekplats mitt i Gamla stan, en undangömd pärla som passar perfekt som rastplats medan vi vuxna besöker SF-bokhandeln och annat som intresserar oss. Som förälder har jag upplevt att jag ständigt har en mental karta över närmaste toaletter och lekplatser. Nu har jag fått en massa nya tips och utflyktsmål för stora och små... känns nästan som om vi bor utomlands igen!

Attachment Parenting - en studie av Terése Österholm-Mattsson

2009-02-18T23:11:00.003+01:00

Att välja tema på examensarbetet under psykologprogrammet var enkelt. Jag ville kika lite närmare på Attachment Parenting och jag ville göra det ur ett utvecklingspsykologiskt/anknytningsteoretiskt perspektiv.

Anknytningen spelar en betydande roll för människans utveckling och fortsatta liv och där en trygg anknytning är att föredra. Förespråkarna för föräldrastilen Attachment Parenting, William och Martha Sears, påstår att praktiserandet av Attachment Parenting ger föräldrarna redskap som kan underlätta att en trygg anknytning utformas hos det lilla spädbarnet. Däremot har vid litteraturstudier inga, med reservation för mycket få, vetenskapliga studier hittats som påvisar att barn till föräldrar som anser sig vara Attachment Parenting–föräldrar har ett tryggt anknytningsmönster. Närmare bestämt verkar det inte alls finnas några undersökningar inom det här området, som skulle kunna peka åt vare sig det ena eller det andra hållet. Skulle det då visa sig att Attachment Parenting korrelerar med en trygg anknytning hos barnet, skulle det vara av största intresse att undersöka begreppet närmare.

Det övergripande syftet med mitt examensarbete blev att belysa Attachment Parenting. Studien bestod av en litteraturjämförelse mellan Attachment Parenting och utvecklingspsykologisk forskning samt en enkätundersökningen för att få en bild av Attachment Parenting i Sverige. 73 föräldrar deltog i enkätundersökningen och fokus låg på relationen mellan det lilla spädbarnet och dess anknytningsperson, eller anknytningspersoner.

Resultatet visade att det fanns tillräckligt material för att kunna undersöka Attachment Parenting-föräldrar som grupp i jämförelse med en övrig föräldragrupp.

Resultatet visade vidare på ett samband mellan Attachment Parenting som begrepp och de redskap som rekommenderas av makarna Sears (birthbonding, breastfeeding, babywearing, bedsharing, belief in baby´s cries, balance and boundaries samt beware of babytrainers), liksom att de föräldrar som ansåg sig vara inspirerade av Attachment Parenting använde sig av dessa redskap i högre utsträckning än de övriga föräldrarna.

Att vara förälder som inspirerats av Attachment Parenting var även relaterat till vad som kan peka på att ett tryggt anknytningsmönster har utvecklats hos barnet. Det ser alltså ut som att makarna Sears åsikt att Attachment Parenting främjar en trygg anknytning skulle kunna verifieras. Detta sägs dock med en viss reservation då en mer omfattande studie skulle vara lämplig för att utforska sambandet mellan Attachment Parenting och en trygg anknytning än vad den här studien gjorde.

Då Attachment Parenting ställdes i relation till utvecklingspsykologisk forskning visade det sig att en stor överensstämmelse fanns gällande vad som kan främja utvecklingen av ett tryggt anknytningsmönster hos barnet. Bland annat fanns det stöd för samtliga av makarna Sears åtta redskap i utvecklingspsykologisk forskning:

Birthbonding – att knyta an under den allra första tiden tillsammans, menar Sears underlättas genom kroppskontakt direkt efter förlossningen fram, att se på barnet, att tala till det och att vara så ostörda tillsammans som möjligt. Detta återfinns hos de flesta anknytningsteoretiker. Både John Bowlby, anknytningsteorins förgrundsgestalt och Mary Ainsworth, hans efterföljare, framhäver vikten av en nära kontakt mellan anknytningspersonen och barnet under den allra första tiden.

Breastfeeding – att amma utifrån barnets egna signaler är nästa redskap Sears rekommenderar. I Ainsworths studier från Afrika framträdde moderns positiva inställning till amningen som positivt korrelerande till ett tryggt anknytningsmönster. I den här studien fanns även ett positivt samband mellan moderns lyhördhet inför barnets signaler och en trygg anknytning.

Sears anser vidare att babywearing - att bära sitt barn, är anknytningsfrämjande. Mycket kroppskontakt är något som flera studier stöder. Ainsworth lyfter fram kroppskontakten som en signifikant faktor då det gäller anknytningens kvalitet, och där mycket kroppskontakt innebär en tryggare anknytning. Även senare spädbarnsforskning av Margareta Berg-Brodén tyder på att då barnet blir buret ökar förälderns förmåga att känna igen barnets signaler och rytmer och att respondera på dessa, något som sedan stärker anknytningens utveckling.

Med bedsharing menar Sears att samsovning, eller att sova nära varandra, kan vara ett sätt att stärka anknytningens utveckling. Studier visar att förälderns affektiva beteenden ökar vid samsovning, det vill säga klappande, viskande, sjungande eller kramande, och detta är vidare den repertoar av samspelsbeteenden som Daniel Stern, dagens mest betydande namn inom modern spädbarnsforskning, menar att föräldern använder sig av gentemot barnet och som barnet sedan bygger upp sina inre föreställningar utifrån.

Belief in baby´s cries - att se på sitt barns gråt och skrik som kommunikationsmedel och att vara lyhörd för barnets olika signaler är enligt Sears också anknytningsfrämjande. Genom att lära sig att vara lyhörd för barnets signaler kan föräldern respondera på ett sätt som motsvarar vad barnet efterfrågar, är också något som speciellt Stern lyfter fram i sina beskrivningar av barnets upplevelsevärld och som är viktigt för samspelsutvecklingen.

Sears nästa redskap, balance and boundaries, handlar om att finna en balans där alla familjemedlemmarnas behov lyfts fram, men där det först och främst är det lilla spädbarnets behov som måste tillfredsställas. Detta återfinner vi hos Kari Killén, norsk professor som arbetar med en anknytningsteoretisk grund i sin forskning, och som lägger fram olika föräldraförmågor som anses främja samspelet mellan föräldrar och barn. Hon betonar balansgången mellan de egna behoven och barnets behov, och där barnets behov måste gå främst. Killén menar vidare att förmågan att sätta gränser utan att avvisa är av stor vikt för den fortsatta anknytningens utveckling.

Beware of babytrainers - att undvika metoder för att träna sitt barn och att istället lyssna på den egna magkänslan, är den sista rekommendationen som Sears tar upp som ett steg i arbetet med anknytningen. Detta är något som används i bland annat de behandlingsinsatser som Berg – Brodén har utvecklat för mödrar och spädbarn. Genom att stödja och bekräfta, främst moderns kontakt med barnet, via kontinuerlig feedback på hennes interagerande, kan föräldern så småningom känna att det är hon, eller han, som är expert på det egna barnet, något som ökar självkänslan och stärker föräldraskapet.

Sammanfattningsvis visar mitt arbete att Attachment Parenting är något som inspirerar svenska föräldrar och det framkommer signifikanta skillnader mellan hur man agerar och upplever det första året med barnet beroende på om man anser sig vara inspirerad av Attachment Parenting eller ej. Det finns även stöd från den utvecklingspsykologiska anknytningsforskningen i att de redskap som lyfts fram av paret Sears är gynnsamt för den trygga anknytningen. Något som även studiens enkätresultat tyder på.

Examensarbetet blev klart våren 2008 och finns att tillgå i sin helhet om så önskas. För vidare frågor går det också bra att maila mig: terese.b.osterholm [at] live.se

Nära föräldrar i Göteborgsposten

2008-10-23T01:33:00.004+02:00

Har nyligen gjort en telefonintervju med en journalist som skriver på en artikel om samsovning för Göteborgsposten. Den kommer troligen enbart att publiceras i den fysiska upplagan under den kommande veckan, jag har fått läsa utkastet och det ser jättetrevligt ut.

Jag har fått frågor från er som läser bloggen om hur det går med livet som trebarnsmamma... den fjärde september föddes ju vårt tredje barn. Förlossningen gick bra, den snabbaste hittills. Att jag skriver det här inlägget kvart i två på natten kanske ger en fingervisning om att det är fullt upp, men det är framför allt LYCKA. Lille sonen sover just nu gott i konten, en bäranordning från 70-talet som är både praktisk och läcker. Ska lägga upp en bild framöver så att ni kan se den (det finns även en bild i boken "Nära föräldrar").

Redan när han var nyfödd kunde jag lägga honom i en bärsjal. Han har varit lugn och samtidigt tydlig med vad han vill redan från födseln (och han är ju mitt tredje barn, så något ska jag väl ha lärt mig under resans gång), men bärsjalarna har onekligen underlättat för att ta hand om två storasyskon samtidigt som han behöver närhet.

Boa in sig

2008-08-28T16:08:00.002+02:00

Jag har väntat och väntat på boainstinkten men inte märkt av något alls. Ett tag undrade jag om jag överförde boandet på egotrippar som att göra resor och utflykter, träffa vänner och skaffa en dödsläcker MC-jacka som jag inte vet när jag kommer att kunna ha på mig.

Att jag passar på att ta ett tag över köksluckorna med trasan när jag ändå står i köket är väl bara rationellt? Och det är väl också fullkomligt logiskt att tycka att det är jättetrevligt att svampa bort smutsranden i badkaret när man ändå råkar sitta där i badskummet för att koppla av? Eller städa igenom skrivbordet så att det för första gången i mitt liv finns en pärm för inkommande post, en för författande och inspiration, en för brevskrivande, en för månadens räkningar och en för blanketter att skicka iväg? Badrumsskåpet har jag också organiserat om med största nöje.

Nej, det blir nog inga boainstinkter den här gången heller.

Träning i nionde månaden

2008-08-09T21:49:00.004+02:00

När jag blev gravid för tredje gången var jag beredd på en tuffare utmaning fysiskt sett. Vad jag däremot inte alls var beredd på, var att känna mig stark och smidig i nionde månaden. Häromdagen sa min man spontant att jag verkar både gladare och piggare med tanke på hur långt gången jag är. Jämfört med andra kvinnor (gravida eller ej) är jag visserligen vig som ett kassaskåp, men jag upplever att jag är i bättre form än under mina tidigare graviditeter, .

Kanske är det delvis tack vare att jag har vana vid att vara gravid. När jag känner av lite foglossning eller ryggsmärta är jag glad över att det inte gör mer ont än förra gången, eftersom jag har fått höra att det brukar bli värre för varje barn. Att jag får halsbränna och är tung i kroppen känns inte heller särskilt oväntat. Dessutom blir smärtorna märkbart bättre när jag tränar och stretchar – jag vet att träning inte är en lösning för alla som har foglossning men för mig ger det definitivt en underbar lindring.

Just nu är jag i vecka 37 och tränar ungefär tre till fyra gånger i veckan, upp till en timme åt gången. Nu har jag tänkt att lägga upp ett ”laddningsschema” och träna lite oftare men i stället upp till trettio minuter per pass.

Jag tränade under första och andra graviditeten också – och då var det kendo som gällde, en japansk kampsport som är allsidig för kroppen. Det är en rätt tuff träningsform, fast mina motståndare oroade sig säkert mer än vad jag gjorde. När jag var i sjunde till åttonde månaden trappade jag ner och övade hemma på en så kallad Ministepper som var helt okej för rumpa, lår och lite kondition. Det blev lite väl ensidigt, men man kunde åtminstone stå framför en film och guppa under träningen.

Den här gången har jag blandat magdans (verkligen passande!), övningar för rygg & stabilisering, styrkeövningar med gummiband samt low impact. Inte en enda lektion har jag varit på, det hinner jag inte. I stället sätter jag på träningsvideos och kör instruktionsfilmer från www.demandfitness.com - de har speciella program för gravida. Jag försöker så tidigt på dagen som möjligt, någonstans efter 19 dalar motivationen totalt.

Nu har jag inte mätt mina resultat i annat än välmående, men första och andra graviditeten kände jag mig gigantisk, trött och seg under nionde månaden. Jag har funderat över vad exakt som är skillnaden, men jag tror att det är att jag slutade rätt tvärt med kendo, medan jag kan anpassa min nuvarande träning lite i taget.

Dessutom är det roligt! Jag har skaffat ett helt litet bibliotek med magdansvideos, fast just nu är det Belly Dance for Prenatal Fitness som gäller. Magdansen är helt underbar, rörelser som ger lagom motstånd, mjukar upp ryggraden och känns stärkande kring höfter och bäcken precis där jag lätt blir öm om jag sitter stilla en stund.

Det sägs ofta att rörelser i magdansen har sitt ursprung i förlossningsförberedande danser.

Mer läsning
Läs mer om graviditet och träning här – jag ska fylla på artikeln när nästa lilla älskling är här.

Här har jag skrivit mer om magdans:
Vilken magdans passar dig?
Nya trender för klubbgolvet

DVD:n med magdans för gravida köpte jag här.

Nära föräldraskap i Expressen

2008-06-20T16:57:00.002+02:00

Den 31 maj skrev Expressen om samsovning och Nära föräldraskap. Kändes lite lustigt att slänga oss ner i sängen en strålande sommardag men det var en sådan bild som önskades :-) I reportaget fick det inte plats att vår yngsta dotter, tre år, helst somnar i sin egen säng och kommer tassande till familjesängen på morgonen. Femåringen gillar bäst att somna i vår gemensamma säng och det får hon, hon är en enormt aktiv och utåtriktad tjej och jag har funderat över om det är därför hon behöver tanka mer närhet på natten?

Så avslöjar du gravida

2008-05-12T15:13:00.002+02:00

Efter fyra månaders graviditet började jag undra när någon på skrivjobbet jag har på e-health.se skulle gissa hur det var fatt. Jag hade börjat klä mig i empireskuret och lite pösigare material men ändå tyckte jag att jag hade en synlig kula. Men folk kan ju vara finkänsliga och undra om kulan beror på lite för många bullar snarare än en bulle i ugnen, så jag bestämde mig för att skriva en krönika som talade klarspråk.

9 sätt att avslöja gravida hette krönikan. Där beskrev jag en rad märkliga beteenden som en gravid kan lägga sig till med, till exempel låtsas dricka champagne men smyga iväg och hälla ut den i slasken, börja klä sig i voluminösa kreationer och gå omkring med frottéarmand, det vill säga "sea bands" som ska hjälpa mot illamående under graviditeten.

Fortfarande var det ingen som sa något, så jag började berätta. Roligaste kommentaren kom från en kollega som hade trott att krönikan syftade på henne trots att hon inte var gravid, hon hade nämligen fallit för vinterns oversizemode. De flesta hade inte märkt något alls, men två sa att de faktiskt hade haft sina aningar. Säljchefen sa att han hade räknat ut det när jag efter att ha ätit en lunchportion ändå satt uthungrad - då såg han också till att jag fick påfyllning. En annan tjej fattade misstankar när jag klagade på vårt dåliga kontorskaffe.

Jag har länge tänkt blogga om att jag ska bli trebarnsmamma till hösten (augusti/september), men det är mycket annat som har kommit i vägen. Nu sticker magen äntligen ut och talar klarspråk - här ska det bli bebis! När jag passande nog var på magdansfestival förra veckan fick jag flera klappar och lyckönskningar till magen. Och jag har fått världens raraste barnmorska som flera gånger har upprepat att det finns gammalt barnmorskeskrock som säger att mammor som väntar på trean är lite särskilt luriga.

Nära föräldrar i SvD

2008-03-12T10:41:00.002+01:00

I dag skriver SvD om Nära föräldraskap och anknytning i artikeln "Närhet är nyckeln till anknytning".

Ur artikeln:
"Släng noterna och våga spela på gehör! Strunta i rigida sömnkurer och fyrkantiga uppfostringsmetoder. Lita istället på din föräldrainstinkt och följ ditt barns signaler om vad han eller hon behöver. Den uppmaningen kommer från tvåbarnsmamman Jorun Modén, som är en av de svenska förespråkarna av så kallat Attachment parenting eller Nära föräldraskap. För ett par år sedan kom hennes bok Nära föräldrar.

–Dagens föräldrageneration beskrivs ofta som den mest ambitiösa någonsin. Vi vill göra allt rätt, vilket lätt skapar en osäkerhet. Många har svårt att lita på sin egen förmåga och söker därför färdiga manualer och expertråd. Men för att knyta an på ett bra sätt måste man tro på sig själv som förälder och våga lyssna på sitt barns signaler."

Läs hela artikeln här
Läs mer om boken Nära föräldrar här

Svenska Dagbladet kör under veckan en hel serie om anknytning och första delen kan man läsa här. Journalisten Anna Lagerblad kommer bland annat att intervjua läkare och forskare. Fortsättningen kommer i morgon.

Föräldrakurser och time out

2008-02-17T22:22:00.004+01:00

Nu när den senaste forskningen visar på hur viktiga de tidiga relationerna är för barnets utveckling, känns det förvånande att det är föräldraskolor med inslag som ”time out” och ”nödbroms” som är på frammarsch. Jag har följt DN:s artikelserie om föräldrakurser under veckan.

Föräldrakurser som Cope, Komet och De otroliga åren rekommenderas av Statens folkhälsoinstitut, men kurserna får kritik från psykologer och barnläkare som Lars H Gustafsson. Och jag håller med.

För visserligen kan man kanske träna barn till att utföra ett önskat beteende genom att ignorera, berömma och tillämpa belöningssystem, men frågan är om man kan bygga en lyssnande och ömsesidig relation på det sättet?

I Kometkursen får man lära sig ett system för att belöna barnen när de gör rätt. Ett sätt att belöna barnen är att ge dem guldstjärnor, ett annat är att leka eller hitta på något roligt med mamma och pappa. Jag undrar vad som händer med självkänslan hos ett barn som får samvaro som en sorts beröm. Lär sig barnet att behaga och vara duktigt eller samarbeta? Jag tror att en tillitsfull relation är grunden för att vilja samarbeta.

När mina barn har trotsat som mest, har jag ofta bara fokuserat på att vara nära varandra, lyssna och prata. Ofta lossnar det då. Det kan vara svårt att klara av om man är pressad och ska hinna till förskola eller jobb, men då kan man ge tiden och närheten så fort det finns tillfälle. Det är också en god idé att vaddera tillvaron med massor av tid, för barn och relationer behöver tid.

Dåliga beteenden ska man bland annat ignorera barnet och låtsas som om man inte lägger märke till det. ”Undvik ögonkontakt” heter det. Vid en konflikt kan man tillämpa ”nödbroms”, det vill säga att gå ifrån situationen med barnet och prata lugnt, men ibland kan man också lämna barnet ensamt. Det ska vara en mjukare variant av ”time out”, som fått mycket kritik genom Nannyprogrammen.

Jag har förresten fått frågan om det finns några skillnader mellan Dr Sears inställning till Attachment parenting och hur svenska Nära föräldrar ser på uppfostran. Och det finns det - Dr Sears, som ju är en frontfigur inom Attachment parenting, rekommenderar en variant på time-out. Fysisk bestraffning och barnaga är tillåtet i USA – och time out är där en mjukare inställning till uppfostran än den vedertagna.

De svenska Nära föräldrar som jag pratar med har i stället förebilder som Jesper Juul, som fokuserar mycket på barnets självkänsla.

Tillbaka till Kometkursens rekommendationer – att undvika ögonkontakt och ignorera oönskade beteenden. Ibland väljer vi partners utifrån hur vi har blivit bemötta som barn. Vill vi att våra barn ska söka sig till en partner som ignorerar dem om de tycker att de gjort fel?

Psykologen Ann Molin liknar föräldrakurserna vid dressyr och föreslår att vi funderar över hur det låter om vi skulle byta ut ordet ”barn” mot ”din man” i manualerna till dessa metoder. Skulle vi drömma om att kränka vuxna människor genom att varna dem, låta dem lugna ned sig i ett separat rum och därefter kräva förlåtelse eller lydnad?

Det är märkligt att så många tror att vi behöver speciella metoder för att rå på små barn. I stället för metoder behöver vi kanske ställa oss frågan vad det är barnen försöker säga? Och varför dagens föräldrar upplever sådan stress och trötthet att tålamodet inte räcker till?
Jag tror att det vore bra att fokusera mer på vilken livsstil vi har och vilken relation vi vill ha med våra medmänniskor, från de allra yngsta, till de gamla.

Tålamodav Åka

2008-01-27T15:25:00.000+01:00

"Tå-hå-lamod..." hickar hon fram mellan snyftningarna. Hon är jätteargoch frustrerad. Hon vet att hon borde vänta, men det hindrar inte att hon gråter och stampar. 'Senare' existerar inte, bara nu, och just nu är det ju så dumt att jag inte vill komma och lägga pussel med henne. Jag ska äta färdigt först, har jag förklarat för henne. Det stämmer inte med hennes plan.

"Precis," säger jag. "Tålamod. Bara en liten stund, jag kommer och leker med dig när jag är färdig."

Och hon väntar. Ganska högljutt, men hon väntar faktiskt.

***

"Kom, jag vill gå hem. Kom nu!"

Hon har aldrig gillat när saker händer plötsligt, men förr gick det bra om hon bara kände igen att vi hade förvarnat om vad vi skulle göra. Tvååringen är mer svårmanövrerad, hon har egna idéer och om hon inte själv tänkt sig en viss plan så måste hon fundera på det innan hon hänger med. Hon tycker inte alls att vi ska gå hem, hon gnälleroch vänder ryggen mot mig. Hon har hittat en pinne och en jättebrasnöhög att gräva i.

Tålamod. Nu är det min tur.

En sak i taget. Jag har lust att försöka handgripligen sätta henne i pulkan. Hon skulle ha gått med på det förra vintern, men nu leder sånt bara till brottningsmatch och inte till att vi kommer någonstans, det vet jag.

Och att gräva i snön kan jag ju förstå att det är trevligt, så jag stannar en liten stund. Börjar göra avtryck med skon i snön. Hon gör också avtryck. Fotspår!

"Kom så gör vi en lång rad med fotspår här!" Och så går vi, brevid den plogade trottoaren. Hoppar. Går baklänges."När vi kommer fram till vägen där måste jag bära dig över. Och sen kan du åka pulka."

"Åka puka, jaa!"

På väg hem, med lite tålamod.

***

"Du måste ha på dig byxorna, det är kallt ute idag."

Suck. Hon tycker att det är fullt tillräckligt med långkalsonger,mössa och sandaler, andra kläder är onödigt. Kallt ute? Det spelar väl ingen roll, vi fryser inte här inne.

Jag är trött och sur, och hennes pappa är stressad. Vi är sena,väldigt sena, och lillan sätter sig extra mycket på tvären. Vad är tålamod? Alla är ju så knasiga just nu i alla fall, mamma och pappa ärfullständigt spattiga.

Hon låter pappa dra på sig en tröja, men byxorna går inte. Hon häver upp ett av sina öronbedövande illtjut, lägger sig ner och sparkar vilt med benen. Inte en chans att dra på några byxor.

"Titta, om du tar på dig byxorna får du ha de fina vinterstövlarna."

Hon älskar att ta på sig olika skor, men vinterstövlarna lockar inte.

"Inte inte inte!" säger hon bara.

Min puls stiger.Vi gör i ordning allt annat, och lirkar och lockar, men det är bråttom. Inget utrymme för tålamod. Till slut tar jag henne i famnenoch bär ut henne fast hon sprattlar och kämpar emot. Utomhus brukar det alltid gå att få på ytterkläderna, och hon samarbetar motvilligt. Så går jag åt mitt håll, och de går åt sitt. Lång väg hör jag henne skrika och gnälla. Det tar en ganska lång stund innan jag återfår någon inre balans.

***

En sak jag börjat lära mig är värdet av tålamod. Jag begär tålamod från henne, och då borde jag rimligtvis begära det av mig själv. Nästan alltid går det bra att komma överens med lite tålamod, utan att behöva ge upp integritet eller någon parts personliga behov (som mat!). Fast ibland funkar det bara inte, ibland är det bara ren kalabalik.

Nära föräldrar på BVC

2008-01-16T17:49:00.000+01:00

Jag fick ett mail från Carola som nyligen har recenserat boken Nära föräldrar. Hon tyckte att boken sammanfattade hennes egna tankar om föräldraskap:
"Boken är en motvikt till alla metoder, experter och nannyprogram. Den fokuserar på barnets behov och föräldrarnas egna instinkter som har funnits där i urminnes tider, mycket längre än nappar, barnvagnar och nannyprogram på teve", skriver Carola.
"Jag tycker att BVC borde föreslå alla blivande föräldrar att läsa den här boken", avslutar Carola. Hela hennes recension kan du läsa här.

Carola har också skrivit en personlig berättelse om hur det var att vara nybliven förälder med en liten dotter som ville bli buren och samsova. Läs hela Carolas berättelse här.

Träning för gravida nu uppdaterad

2008-01-16T17:43:00.000+01:00

Jag fick ett mail från kvinna som är gravid och som hade frågor om träning och den danska studien om missfall som publicerades i november 2007. Därför har jag uppdaterat artikeln Träning för gravida - en av de mest lästa sidorna här på Nära föräldrar. Dessutom har jag lagt till några länktips som kan vara intressanta för dig som vill ha en aktiv graviditet.

Inte allt på en gångav Dora

2007-09-27T14:46:00.000+02:00

Något som stressar mig är att läsa eller höra talas om intressanta mammor. Mammor som under föräldraledigheten kommer på att de ska skriva en bok, starta en yogakurs, sy könsneutrala barnkläder samt utveckla en serie med hälsosam barnmat, och ser man dem på en bild möts man av vältränade kvinnor med lagom rosig hy och en grönsaksdrink i ena handen. Mammorna fotograferas gärna i det smakfullt inredda hemmet, och även om det kanske är lite stökigt och leksaker här och var så gör det inget, för alla färger matchar varandra. Det är bilder på glada mammor som har förverkligat sig själva och som samtidigt lyckats med den stora konsten att vara förälder.

Och då blir jag stressad för det är så mycket jag vill göra. Jag vill äta en bra kost med bra råvaror, och jag vill ju göra allt från grunden – från minsta lilla brödkant till den där groddade levande växtmåltiden, jag vill ha en mjuk och smidig yogakropp, jag vill skriva krönikor och måla tavlor för vernissage, jag vill odla växter och sy mina egna kläder och grönorangegulbruna tygväskor, jag vill ju gå omkring i ett mys-stökigt hem och fundera på vad jag ska förverkliga härnäst. Istället för att jag – som det ser ut nu – skriver lista på lista med saker som jag så gärna vill göra, någon gång, samt lägger min sista kraftansträngning på att åtminstone se till att all disk är undanplockad inför morgondagen och slutligen sätter mig framför datorn och surfar runt medan sonen sover gott. Och det är ju där jag fastnar, framför de där reportagen och hemsidorna som alla supermammor har, och jag undrar hur det ligger till, om de antingen har det så gott ställt att de har råd att starta egna pröva-på-projekt för att det finns en man som jobbar dygnet runt för att försörja familjen, eller om det är så att de sliter häcken av sig de med, men att det bara är det att de inte säger det när journalisten kommer, eller om det är så att de helt enkelt inte plockar lego, torkar näsor, kånkar tvätt, sjunger imsevimsespindel, pussar varma huvuden, håller kletiga små händer, läser boken med traktorbilderna om och om igen, får en smält glass i knäet eller somnar lyckligt bredvid ett snusande barn för att de har någon anställd som gör allt det eller kanske sveper de igenom de där bitarna så fort och fläktigt, på väg mot pr-möten eller den egna studion att det inte fastnar.

Är det så det är, då låter jag mina listor förbli listor, till den dagen jag inte har något litet barnknä som ska plåstras om och legobitarna ligger stilla i lådor på vinden. Till dess är jag hellre nära och lyssnande och skrattande och gråtande och arg och glad och lycklig och stolt mamma. Bara det, eller allt det, kanske jag ska skriva.

Det kan ju också vara så att man inte behöver göra allt det där man vill göra, på en och samma gång. Det har jag inte tänkt på förrän nu. Det kan ju vara så att det finns en tid för att odla pelargoner och en annan tid när man måste torka lite mer bananmos än annars, en tid för att prata med förlagssnubbar och en tid för att bara vara nära kära.

Att vara nära ett självständigt barn av Danitra

2007-08-24T14:32:00.001+02:00

När mitt barn föddes så hade jag en tydlig bild om hur livet med den nya familjemedlemmen skulle se ut. Första tiden skulle jag både amma och bära konstant eftersom små barn behöver närhet, känna att någon är där. Ingen vagn var inköpt men däremot en fin sjal. När sonen kom så var det augusti 2006, den varmaste sommaren sen, ja jag vet inte när. Han ville INTE bli buren och han vill INTE ammas.

Han fick tag, det fanns mjölk men han fick panik av att ligga så nära och bli varm. Det hade säkert löst sig med tiden om vi fortsatt kämpa men energin fanns inte och lugnet som kom över sonen när han fick mat genom flaskan var underbart att se. Sjalen kom till användning när värmen började försvinna men inte alls så mycket som jag trott, sonen var som mest nöjd när han fick ligga på golvet och titta.

En kort period var det frid och fröjd med det men sen började han, vid två månaders ålder, försöka vända på sig. Den frustration han kände över att det inte gick hördes i hela kvarteret! Jag kände mig förvirrad, bebisar som skriker gör det för att dom vill ha mat eller närhet, vilket jag var beredd att ge. Men det här? Jag satt brevid honom på golvetoch försökte lite pedagogiskt visa vilka kroppsdelar som behövde användas och strax innan tremånadersdagen så lyckades han. Vi fick en tillfällig paus i vår gemensamma frustration. Han sparkade på det älskade babygymmetoch vände sig när det blev tråkigt.

Väldigt snart var det dock inte nog utan han ville komma framåt också. Allt eftersom detta pågick så var jag tvungen att fundera över min inställning till att vara en "nära förälder", för hur kan man vara nära ett barn som helst vill vara för sig självt? Det var då jag insåg att jag inte alltid behövde vara nära fysiskt, utan det viktiga var att jag såg honom och hans behov genom att vara nära honom som människa. Att se hans vilja att lära sig krypa och erbjuda honom det är att vara honom nära, att se att han vilja att hellre åka i vagnen än i sjalen är att vara honom nära. Att överhuvudtaget SE honom och hans person och agera efter det istället förBVCs "instruktionsbok" är att vara en nära förälder.

För om jag skulle bära honom bara för bärandets skull så skulle inte jag ha kommit närmare mitt barn än en om jag tvingade mitt barn att åka vagn mot sin vilja, eller?

Detta blev för mig ännu tydligare när vi skulle introducera fast föda. Ävenom vi för övrigt var rätt liberala i vårt förhållningssätt till spädbarnsvård så var det ändå just "BVC-manualen" vi använde när sonen var fyra månader. Enligt den så var tiden inne för att börja ge "smakportioner"som skulle bestå av potatispurée och gröt. Sonen var inte alls intresseradav detta utan spottade ut allt som kom in i munnen. Som lösning på detta fick vi tipset att spä ut puréen med ersättning och ge i flaska. Då kände jag att något var riktigt fel.

Jag letade runt efter alternativ till denna punktmaual och stötte på en mycket klok kvinna som funderat och också skrivit en mycket bra text om just detta. (http://cicci-cecilia.blogspot.com/2006/06/smakportioner-eller-helt-enkelt-att.html Så istället för att fortsätta enligt manualen så lät vi sonen självbestämma när han ville smaka på något. Han fick sitta med när vi åt och hade framför sig små bitar av olika mjuka livsmedel. Till en början lekte han bara med dom men så småningom gick allt fler av bitarna in i munnen och stannade kvar, Att "byta ut mål" och öka antalet skedar med purée kändes främmande, i stället lät vi honom äta så mycket han ville av det han ville.

Genom att SE honom och hans unika personlighet så kunde vi förstå vad han ville och vad som var bäst för honom. Jag ska tillägga att han även innan har gosat och lekt med oss och har visat ett stort behov av närhet under nätterna då vi sovit tillsammans allihop. Därför har jag aldrig trott att det varit något fel med honom.

Nu är sonen ett år och han kan både stå, gå och springa och även om hans favoritsysselsättning fortfarande är att klättra så kan han då och då komma med en bok i handen och vilja mysa i knät en stund och han vill allt oftare sitta still och leka med någon av oss. En ny period i hans liv är här!

Attachment Parenting och jag av Terése

2007-07-19T23:18:00.000+02:00

Har Attachment Parenting förändrat mig som person? Nära Föräldraskap handlar ju om en relation, och båda parter påverkas ju av interaktionen. Vad har hänt med mig de två år som jag har varit förälder?

Å ena sidan känns det som att Nära Föräldraskap var något som redan fanns i mig, och som jag först använde mig utav utan att veta att det fanns ett namn för vad jag gjorde. Men å andra sidan känner jag också att jag har utvecklats genom min roll som mamma, och som AP-förälder.

I och med att sonen föddes öppnades en ny värld för mig. Jag klev in i Föräldraskapet och upptäckte många nya sidor av livet. Sådant som jag inte hade reflekterat över tidigare blev plötsligt stora frågor för mig, och sådant som jag inte ens visste fanns, uppenbarade sig. Till exempel tog jag för givet att barnvagn var ett måste, men sökte efter alternativ när jag upptäckte att sonen ville vara nära och bli buren jämt och då fann jag att det faktiskt fanns något som kunde underlätta – en bärsjal! Eller ta som exempel alla de produkter som jag använde mig av, till hår och hud eller mat och dryck, och som nu ifrågasattes av mig. Vad innehöll de egentligen? Vad var hälsosamt och vad var skadligt? Det handlade ju inte bara om mig längre, det handlade ju om mitt barn också. Och till honom var förstås endast det bästa gott nog ;-)

När jag ser tillbaka, låt oss säga fem år i tiden, så lever jag ju i stort sett ungefär likadant, med samma värden och mål här i livet. Men som sagt, så ser jag också att vissa förändringar har skett. Jag har blivit mer medveten och jag förknippar faktiskt mycket av den här medvetenheten med just Attachment Parenting, där ju fokus ligger på att vara närvarande och lyhörd, att lyssna till och medvetandegöra signaler och behov, att svara på dem på ett sätt som passar både det lilla barnet och familjen som helhet och som stämmer överens med den där magkänslan.

Jag funderar på om det här kanske har smittat av sig från föräldraskapet till andra områden i livet? Jag tror att jag har blivit bättre på att lyssna efter signaler från mig själv och från min omgivning och att jag försöker svara på dem på ett gott sätt även där. Att jag använder mig mer av medvetenhet i min relation till min man, att jag har blivit mer reflekterande i mina val, till exempel vad jag gör, säger, köper, äter och tar på mig och att jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste fanns, både styrkor och svagheter samt att jag har tydliggjort vad jag prioriterar, vad jag kämpar för, vad jag tror på.

Man kan kanske formulera det som att det känns som att jag har blivit mer medveten om min inre visshet, vad jag och mitt barn mår väl av, vad som känns bra i mitt liv och mina relationer och att lita på den här känslan, i högre utsträckning än vad jag gjorde tidigare, helt enkelt.
Jag vet inte hur jag hade levt idag om jag inte hade blivit mamma, men jag har svårt att föreställa mig något som är ungefär lika omvälvande och som gör att man ifrågasätter sitt liv och leverne till så stor del. Men så räknas väl att bli förälder till en av livskriserna också ;-) För mig känns det i alla fall som att Attachment Parenting är ett fungerande förhållningssätt för mig och min familj, och jag ser att bara på två år har jag lärt mig mycket om mig själv och om mitt liv.

Sjukförklara inte stressade familjerav Jorun Modén

2007-03-26T15:33:00.000+02:00

Nu larmar Barnombudsmannen (BO) i sin årsrapport om föräldrastress och att en tredjedel av svenska spädbarn inte knyter an som de ska till sina föräldrar. Som åtgärd föreslår BO samspelsbehandling på institutioner eller i öppenvård.

BO anser alltså att samhället tidigt måste komma in med riktade behandlingsinsatser för att förebygga psykisk ohälsa redan i vaggan. Men varför läggs så mycket fokus på behandla symptomen? När vi får larmrapporter om barnfetma diskuterar vi förebyggande åtgärder och det är precis vad vi borde göra här också.

Föräldrar upplever ofta att det är tungt att kombinera yrkeslivet med barn. Många föräldrar har själva bristande anknytning till sina egna föräldrar och saknar därför modeller för sitt föräldraskap. Dessutom skaffar vi ofta barn sent, när vi redan vant oss vid en egocentrisk livsstil och får svårt att anpassa oss till den nya situationen.

Att ge sig in i föräldraskapet utan förkunskaper är som att åka på kalas med två småbarn utan förberedelser eller packning. Bussresan blir en pina för att barnen blir rastlösa, födelsedagsbarnet börjar gråta för att vi glömde presenten och vi måste åka hem så fort det yngsta barnet bajsar på sig.

Ibland vet man över huvud taget inte vet vad anknytning är. Karin Thunberg skriver följande den 20 mars på SvD.se:”Inte vet jag vad begreppet ’knyter an’ innebär i detalj, men jag utgår från att det betyder att barnen inte mår bra.”Varför kommenterar Karin Thunberg nyheten utan att ha tagit reda på vad den handlar om?

Barnpsykologen Malin Alfvén anser att BO-rapporten är en ”otrolig anklagelse” mot nyblivna föräldrar. Hon menar att föräldrarna söker hjälp för att de bryr sig, inte för att de inte kan knyta an till sina barn. Men det är fullt möjligt att bry sig om sina barn och samtidigt ha svårt med anknytningen, på samma sätt som två vuxna kan älska varandra utan att ha en bra kommunikation.

BO-rapporten utgår inte bara från hur många oroliga föräldrar det finns (som man skulle kunna tro av Malin Alfvéns yttrande) utan också från studier som visar hur väl barn knyter an till sina föräldrar.

Första gången jag och min man blev föräldrar fick vi prova oss fram. Vår dotter kom till världen med urakut snitt och var en intensiv liten person som helst ville leva klistrad intill oss.

Från MVC fick vi en trycksak som såg ut att vara från 70-talet och från BVC fick vi låna broschyrer som handlade om hur vi skulle ignorera vårt barns gråt och försök till samspel genom den så kallade femminutersmetoden.

Kärleken till vår dotter vann dock över alla broschyrer, släktingars förmaningar om att vi borde fostra henne till självständighet samt en barnexpert som i sin bok påstod att till och med hon säkert kände att hon inte borde komma undan med sitt ”tyranni”.

Vi vägrade se henne som en motståndare, bar henne så mycket hon ville och hittade så småningom begreppet anknytning som svarade på många av våra frågor. Vår dotter var biologiskt beroende av oss och kände sig instinktivt tryggast intill en annan människa.

Det blev den första impulsen som ledde till att jag läste allt jag kom över om anknytning, bland annat just Barnrapporten från 1998. Medan min andra dotter sparkade i magen skrev jag den praktiska handledning om anknytning som vi själva hade saknat i bokhyllan på BVC, boken Nära föräldrar.

Anknytning är alltså relationen och samspelet mellan barnet och föräldern, och har visat sig mycket viktig för hjärnans utveckling och barnets psykiska hälsa. Studier visar att tryggt anknutna barn blir mer sociala, får lättare för att bygga relationer och klarar påfrestningar i livet bättre.

Vänta inte tills spädbarnen visar symptom på bristande anknytning! Det är ingen bra utgångspunkt att sjukförklara stressade familjer. Lägg mer resurser på förebyggande åtgärder och utbildning, byt ut förlegade broschyrer mot de senaste forskningsrönen om anknytning och lägg ansvaret för barnet där det i första hand hör hemma – hos föräldern.

Källor:
Nära föräldrar - Om anknytning, samsovning och konsten att bära barn, Tecknade bilder 2007.
Klara, färdiga gå (PDF), Om de yngsta medborgarna och deras rättigheter, Barnombudsmannens årsrapport 2007.
Barnrapporten, Stockholms läns landsting, Centrum för Barn- och Ungdomshälsa 1998.
Skarp kritik mot BO-rapport
Hur dåligt får barn må?

Artikeln finns även i kortare format på E-health.se

Kommentera artikeln nedan eller diskutera i forumet!

Ett nytt humör tack!

2007-02-19T20:54:00.000+01:00

En dag var min treåring på ett sjusärdeles dåligt humör. Alla som har intensiva och temperamentsfulla små barn vet hur det kan vara. I stort sett alla aktiviteter urartade i gnäll och högljudda protester och det dåliga humöret gick ut över lillasyster i form av ovänliga knuffar om jag inte hann störta emellan och agera krockkudde.

Jag lirkade henne ur pyjamasen och i kläderna, försökte leka ”borsta tigerns tänder” i badrummet och improviserade en saga om hur små söta troll kan bygga bon i tovorna på långhåriga barn medan jag försiktigt borstade hennes nattrassliga lockar.

Visst finns det dagar när man helt enkelt är lite arg, eller åtminstone måste få prova hur det är att känna sig arg, men när det dåliga humöret hängde kvar likt ett ovädersmoln när det var dags att gå ut och leka, började jag bli rejält trött och på god väg att bli irriterad.
- Vet du vad, sa jag, det här är inte roligt för någon av oss. Jag tror du behöver byta humör.

Hon såg lite förbryllad ut men blev också nyfiken. Jag drog med händerna över huvudet och ansiktet på henne och låtsades att jag lyfte ut ”humöret”.
- Oj, sa jag, titta vilket humör! Det var ju inte roligt. Ska vi kasta bort det och ta på ett nytt?
Ja, det vill hon.

Jag skakade av händerna och låtsades att jag plockade ned ett nytt humör från en hög hylla som jag satte på henne.
- Här ska du få ett nytt, fint humör

Hennes ansikte lyste upp med ett stort leende som varade länge. När hon lite senare blev sur igen, frågade hon om hon kunde få ett nytt humör igen. Det här har blivit till en lek som vi ibland tar upp när det är knöligt med vardagen, när det är jobbigt att vara storasyster eller när man bara har vaknat på fel sida.

Nu är det ju inte bara barn som ibland blir på dåligt humör, så min dotter har kommit på att hon även kan erbjuda mig ett nytt fint humör ibland :-) Vi brukar också använda trollspöna på varandra på samma sätt, eller när man får lust att förvandla varandra till en groda eller något annat roligt djur.

Att bli jagad av två små busungar med trollspön hör till min vardags mest magiska ögonblick!

Beröm eller bekräftelse av Milimani

2007-01-14T22:08:00.000+01:00

I mitt arbete som pedagog på en förskola möter jag ständigt föräldrar som undrar över hur mycket beröm man ska ge sina barn. Även då jag surfar runt på olika forum på nätet dyker det upp diskussioner kring ämnet så jag känner att jag bara måste delge mina tankar kring det hela. För många är mina åsikter kring beröm ganska så kontroversiella. Jag anser nämligen att våra barn får alldeles för mycket beröm!

Låter det konstigt? Kan man verkligen få för mycket beröm? Vill inte alla barn bli bekräftade och sedda för allt bra de gör? Jo, självklart. Men jag tycker att man ska skilja på beröm och bekräftelse!

Min åsikt är att inga barn föds med behovet att få beröm. Det är ett behov som vi vuxna skapar. Vi ger barnet beröm och gläds då vi anser att barnet gjort något bra. Ju mer vi berömmer barnet desto större behov av beröm får barnet. I grunden föds barnet bara med behovet att lyckas för sin egen skull. Ett barn känner sig glad, tillfreds och nöjd då det själv upptäcker att det lärt sig behärska en företeelse och behöver inte få det bekräftat av någon annan.

Det ser man tydligt hos bebisar. De gläds över sina egna framgångar utan att vi har uppmuntrat dem att lära sig. De lär sig ”av sig själva” och blir glada och nöjda över sina egna framsteg eftersom de själva märker hur de då blir mer självständiga och behärskar saker. De lär sig och lyckas för sin egen skull, inte för någon annans skull (förälder, mormor, dagisfröken etc).

På förskolan där jag arbetar försöker vi därför att inte berömma barnen på traditionellt sätt. Vi säger tex inte ”Vad duktig du är som kan knyta skorna”, ”Vad bra du är på att måla”. Istället uppmärksammar vi dem på deras egen prestation. Vi säger tex ”Titta, nu har du lärt dig att knyta dina skor själv”, Titta, vilka härliga gröna färger du använt när du målat”.

När man talar med barnet på det viset visar man även att man verkligen engagerat sig i vad barnet åstadkommit. Att säga hur duktigt barnet är gör man lätt i förbifarten när barnet visar en teckning, men barnet gläds mer åt att man verkligen ser barnet och vad det gjort. Det blir tydligt för barnet när man istället pratar om målningen och vad den föreställer!

Alla barn behöver uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek och det ska de få, men det kan ske på andra sätt än genom att tala om för dem hur bra och duktiga de är.

Tyvärr har barn idag ofta redan med sig ett behov av beröm hemifrån då de börjar på förskolan och vi som lärare får arbeta mycket med att barnen istället ska vara nöjda själva över det de gör, istället för att vilja tillfredsställa vuxna i omgivningen. För att underlätta vårt arbetssätt och framför allt få barnen att känna sig nöjda med sina egna framsteg och prestationer pratar och diskuterar vi mycket kring ämnet ”beröm” på varje föräldramöte. Ämnet tas även upp i det häfte våra föräldrar får då deras barn börjar på vår förskola.

Oftast möts vårt arbetssätt av kritik från nya föräldrar men då vi tillsammans samtalat kring detta brukar vi vara väldigt eniga om att beröm är något som vi vuxna skapar, och inte ett medfött behov.

Jag vet att det är väldigt svårt att välja andra ord en ”duktig” och ”bra” då det är så invant hos oss alla, och självfallet slinker det ur också mig ibland. Jag tror inte heller att ett och annat beröm skadar våra barn, men det skadar inte att tänka till en extra gång! Att börja reflektera över hur man uttrycker sig och varför. Kan jag säga saker på ett bättre sätt och bekräfta barnet och hans/hennes prestation.

Det räcker med att gå till sig själv! Sällan är man mer nöjd och tillfreds än då man själv lyckats med något som man gjort för sin egen skull. Sytt en klänning, klarat en utbildning, målat en tavla, lärt sig något nytt, ringt ett läskigt telefonsamtal… eller fött barn.

Att låta barnet utveckla min föräldraroll av Milimani

2007-01-05T22:04:00.000+01:00

Innan min dotter föddes hade jag ingen aning om vad Nära Föräldrar var, eller ens att det fanns ett sådant begrepp. Och inför mitt blivande föräldraskap hade jag helt andra idéer och åsikter om uppfostran och förhållningssätt än vad jag har idag. Amma, det skulle jag göra max i 6 månader och det mest för att WHO rekommenderade det. Ju fortare mitt barn skulle börja med mat desto bättre. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte så, kanske för att jag skulle slippa känna mig beroende och kanske för att min dotters pappa skulle få känna sig mer delaktig.

Samsovning var det inte heller tal om. Barnet skulle minsann lära sig sova i egen säng redan från början, det var självklart. Vad det gäller sömnmetoder hade jag flera bekanta som varmt förespråkade 5 minutersmetoden och jag tyckte den lät helt i min smak. Det var ju för en god saks skull. Bära barn. Vadå?? Inget som jag ens funderade på under graviditeten. Jag fick en vanlig bärsele av svärmor och tänkte att den kan säkert vara bra att ha någon gång. Sist men inte minst var självständighet och självkänsla viktiga egenskaper jag ville ge mitt barn, som den Montessoripedagog jag är.

Så föddes då lilla Elin och hela livet vändes upp och ner på ett underbart sätt. Mitt föräldraskap växte fram efter Elins behov och inte efter de föreställningar jag hade innan. Jag funderade överhuvudtaget inte över uppfostringsmetoder eller förhållningssätt utan jag bara var. Bara gled med och lät Elin styra helt. Samsovning började vi med redan på BB. Första natten sov hon visserligen som en stock i plastbaljan, men andra natten somnade hon bara om hon fick sova i min säng. Jag minns hur jag osäkert (som om jag gjorde något mycket förbjudet) frågade en sköterska mitt i natten om hon fick sova hos mig.
"Javisst, det är klart att hon helst sover hos sin mamma. Det är allra bäst det", svarade hon glatt. Och sen blev det så.

Även min underbara bvc-sköterska hade inga som helst invändningar mot samsovning. Spjälsängen hemma stod länge tom, även om den var placerad tätt intill våran. När Elin var runt 2, 5 månader drabbades jag av en sjuk och mycket påfrestande oro för PSD. Det var fruktansvärt jobbigt att inte kunna slappna av så vi köpte ett andningslarm. Eftersom man inte kan ha det vid samsovning fick Elin sova i sin säng, men vi tog bort ena långsidan och sköt ihop den med vår. Oron lättade och jag blev en mindre stressad och betydligt gladare mamma! Nu när hon är 4 månader lägger vi henne ofta i sin säng på kvällarna men när hon fått sitt första mål efter att vi lagt oss kryper hon över till oss. Jag känner ingen oro för att hon inte kommer att vilja sova i egen säng i eget rum när hon blir äldre. Dessutom är det så mysigt att sova så nära! Det kommer att kännas tråkigt den dagen hon inte vill sova hos oss mer.

Några sömnmetoder kommer inte heller på frågan! Det är något jag också kände direkt. Hur skulle jag kunna ignorera Elins gråt när hon så tydligt visar att hon vill något? Det är ju att strunta i att lyssna på henne, att överge henne. Det sista jag vill är ju att överge henne! Hela min kropp är inställd på att lyssna efter hennes behov och tillfredställa dem. Det sunda förnuftet säger mig att man aldrig, aldrig kan ge ettbarn för mycket närhet!

Amningen har fungerat bra hela tiden och det har varit självklart att amma henne fritt. Jag har tyckt om amningen från första stund och har redan ångest för den dag hon slutar med bröstet. Jag har aldrig pumpat ur mjölk och har heller aldrig känt något som helst behov av att kunna mata henne med flaska. Jag känner mig inte det minsta låst eller beroende av att inte kunna gå iväg hemifrån nån längre stund. Jag älskar att amma och kommer fortsätta länge. Eller så länge det fortsätter att kännas bra för oss båda. Ibland kan jag till och med bli besviken om hon sover en hel natt utan att ammas.

Bära henne var inte något som jag tänkte aktivt kring i början. Jag bar när hon ville bli buren men oftast var hon nöjd med att ligga i vår famn eller på en filt på golvet. Så en dag började hon bli kinkig, det var när hon var runt 2,5 månader. Det enda som dög var attbli buren tills min rygg vek sig dubbel. Bärselen jag fått var omständlig och bökig att få på så den åkte ner i källaren efter några tappraförsök. Det brydde sig såklart inte Elin om utan hon ville fortsätta att bli buren. Och det var klart jag bar henne, för hade hon behov av att bli buren så skulle hon naturligtvis få bli det. Jag bar och bar och bar.

Till slut insåg jag att det här håller inte och då började den stora jakten efter det ultimata bärredskapet. Sjal ville jag inte ha, det var det enda jag visste. Det verkade allt för bökigt med knytningar och 5 meter tyg. Jag ville ha en enkel, smidig sele som framför allt var enkel att ta på och enkel att få ner barnet i. Jag läste och sökte på nätet och ganska snart bestämde jag mig för en Ergo NG. Under tiden jag sökte kom jag i kontakt med underbara sjalförespråkare och insåg plötsligt varför Elin ville bli buren. För att det är så självklart! Så naturligt! Barn i alla tider i alla kulturer har ju blivit burna!

Jag bestämde mig för att pröva en lång trikåsjal, den verkade enkel att knyta. Tyvärr trivdes varken jag eller Elin med den, det var för mycket tyg för oss och det var också alldeles för varmt. I stället köpte jag en Easyhug som vi båda älskar! Och vilken känsla att bära med sjal. Elin viftar glatt med armar och ben och skrattar högt när hon ser att jag tar på mig sjalen! Så fort hon kommer upp i den lutar hon huvudet mot mitt bröst och somnar. Men när hon ärvaken vill hon helst komma ur sjalen och vara på golvet eller i babysittern. Det får hon så klart eftersom det är viktigt för mig att följa hennes behov. Hon talar direkt om när hon inte är nöjd längre och jag har lätt att förstå när hon vill leka ensam eller när hon vill leka med mig.

Det var inte svårt att bli en Nära Förälder, för eftersom vi lät Elin styra så blev vi Nära Föräldrar. Begreppet "AP" kom jag i kontakt med när jag letade runt efter sjalar och kände genats att det här är ju jag! Det är ju precis så här vi gör! Att det fanns ett ord för det! Just det att det inte handlar om att följa en metod eller pedagogik, utan att helt enkelt se till det egna barnet känns så rätt. Relationen med våra barn. För det är just det som jag tycker att Nära Föräldraskap främst handlar om: att lyssna till sina barn och se deras behov och sist men inte minst ge dem den närhet och trygghet de så väl behöver. Om det sen sker genom samsovning, sjalar eller något annat spelar mindre roll. Det finns så många sätt att vara fysiskt och psykiskt nära sina barn! För mig har den underbara resan som förälder bara börjat och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas tillsammans med min dotter!

Beröringens betydelse av Mony

2006-12-14T22:30:00.000+01:00

Forskare idag är så fokuserade på stress. I decennier har det forskats på stress men få fokuserar på motsatsen - vilan. Vilan har knappt ägnats någon uppmärksamhet alls men det systemet är lika aktivt. I stillheten körs kraften inåt, vi ligger på laddning, fyller på depåerna och läker.

Av alla inflöden till lugn och rosystemet verkar beröring vara ett av de starkaste. Vid beröringen frisätts oxytocin, ett ämne som ger en mängd effekter. Studier har visat att beröring på magen är effektivare än på ryggen. Men all beröring är bättre än ingen beröring. Blodtrycket sjunker, halten av stresshormonet kortisol minskar, man blir lugnare, mindre rädd och mer intresserad av varandra.

Strax efter förlossningen är kvinnans halt av oxytocin enormt hög och det sägs stärka bindningen till barnet. Känsligheten för smärta minskar och sår kan läka dubbelt så snabbt. Dagens ryggmärgsbedövning bedövar frisättningen av oxytocin och det kan behövas ett extra tillskott av detta för att bindning mellan mor och barn ska bli optimalt. Beröring från partner och barn stimulerar kroppen att få upp halten av oxytocin igen. Pappan kan då uppmanas att smeka mammans mage.

Beröring har visat att interaktionen mellan mor och barn stärks. Aggression minskar och ersätts med vänligt samspel. I grupper där man kontinuerligt berör varandra (i form av massage) sätter sig medlemmarna närmare varandra och är mer benägna till ett vänskapligt samspel. Detta leder till en god cirkel och ökad frisättning av kroppens eget oxytocin.

I ett försök på råttor kunde man se att ungar skilda från modern gjorde att råttungarna växte sämre. Strykningar med pensel på magen fick barnet att växa ikapp. Även vuxna råttor kunde ta igen förlorad vikt med liknande behandling!

Kängurumetoden (man håller barnet nära inpå sin egen hud) har på senare tid uppmärksammats och används allt flitigare på prematura barn. Kroppslig beröring har visat sig lugna barnen och de går snabbare upp i vikt. De får även en mer regelbunden hjärtrytm.

Studier på barn med dyslexi visar att massage underlättar inlärning. Försök på daghem, där man infört massage som en daglig rutin, har medfört tydliga effekter i from av mer socialt mogna barn som är mindre aggressiva jämfört med barn som inte hade beröring som daglig rutin. Barnen klagade även mindre över kroppsliga besvär. Det bästa med det hela är att effekterna är långtidsverkande.

Beröring och massage skapar ett lugn där man får tillgång till sina inre resurser och kreativitet. Man får lättare att lära och lösa problem. Bara genom att tänka att någon killar en med en fjäder på magen kan få den där sköna känslan av välbehag att infinna sig. Vi måste ta vara på denna beröringens kraft och se till att det blir som en daglig rutin. Att massera eller killa varandra tio minuter innan sovdax borde vara lika naturligt som att borsta tänderna.

Behov och balans av Cecilia

2006-11-24T21:04:00.000+01:00

Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.

Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”

***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3

http://www.abctidning.se/x0503a.html

http://www.hno.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

Metod eller relation?av Tinaw

2006-11-16T11:36:00.000+01:00

Tänk dig att du har en vän, en god vän. Du och din vän pratar i telefonen ofta. Kanske till och med varje dag. Vi säger att det är en kvinna. Ibland ringer hon, ibland ringer du.

Men så plötsligt händer något märkligt. Vissa gånger när du ringer svarar din vän i telefonen, men när hon hör din röst lägger hon på. Andra gånger svarar hon och pratar precis som vanligt. När du försöker fråga vad som är fel viftar hon bara bort det hela. Du får ingen förklaring, och kan inte förutse något mönster i hennes reaktion.

Det börjar bli ganska ofta som din vän inte vill prata med dig, utan lägger på direkt. Vad gör du? Jo, du försöker säkert prata med vännen om fenomenet. Men tyvärr fungerar det inte, det är som att ni talar olika språk. Du når inte fram till henne. Hon tycks inte alls förstå dig. Så du fortsätter att ringa och hoppas att hon ska vara på humör att svara idag? Ett tag. Men sen börjar det, handen på hjärtat, ta emot lite. Ingen tyckerom att få en lur i örat, du är inget undantag. Att få det av en vän, utan förklaring, det gör ont, inte sant? Så du slutar ringa.

Vad du inte vet är att din vän tycker att du ringer lite för ofta. För att lära dig att ringa lite mer sällan har hon börjat lägga på luren enligt ett särskilt system: hon pratar inte med dig alls på jämna dagar, bara på udda. Dessutom lägger hon på om dagens namnsdagsbarn är en kvinna, oavsett dagens nummer.

Det här kallas för metod. En metod är ett systematiskt sätt att handla, en serie handlingar som följer ett på förhand bestämt mönster. Din kvinnliga väns metod är inte särskilt förfinad, och den har inte så mycket med själva problemet att göra. Men eftersom hon följer sin metod känner hon sig ändå säker på sig själv och hur hon ska reagera. Hon märker också att du ringer mer sällan, och gläds åt sin framgång. Metoder kan vara mycket mer situationsanpassade än så här, men grunden i alla metoder är att varje handling får en viss, förutbestämd svarsreaktion. Och ärligt talat känns svarsreaktionerna ibland ganska lösryckta ur sammanhanget. Men när man vet hur reglerna fungerar är metoden fullständigt logisk och förutsägbar.

Du har en annan vän. Vi säger att det är en man. Du och din vän pratar inte lika ofta i telefonen som du och din andra vän brukade göra. Men den här vännen lägger aldrig på luren när du ringer upp utan förklaring. Ibland svarar din vän i telefonen, men talar om att han inte kan prata just nu. När detta händer ringer han kanske upp dig lite senare, eller svarar glatt nästa gång du ringer och har tid att prata då. Ibland blir du och din vän osams. Riktigt tjurigt, barnsligt osams. Då pratar ni inte på ett tag. Men sen lägger ni gammalt groll åt sidan och tar upp vänskapen igen, antingen på ditt initiativ eller på hans. Vissa perioder pratar ni ofta. Andra perioder mer sällan. Det gör inte så mycket, ni vet var den andra finns när ni vill höras igen.

Det här kallas för relation. Relationer följer inte regelsystem på samma sätt som metoder. Relationer följer en situationsanpassad logik. För att relationen ska fortsätta krävs ett givande och tagande, men exakt hur det ska se ut i varje situation finns inte bestämda regler för. Det är inte regler som styr handlandet utan övergripande principer. Sådana principer kan till exempal vara "Min vän och jag pratar när båda har tid" eller "Jag vill att min vän ska känna sig väl till mods i mitt sällskap". Med en metod skulle liknande påståenden kunna bli "Min vän och jag pratar på torsdagaroch söndagar" eller "Min vän och jag diskuterar aldrig religion eller politik". Relationer är inte alltid smärtfria. Den andra personens handlingar går inte alltid att förutse. Men relationens logik behöver inte genomskådas för att förstås, den är begriplig direkt i varje situation.

Handen på hjärtat. Möter du dina barn med metoder eller med relationer?

Prylhysteriav Mony

2006-11-08T12:10:00.000+01:00

Det råder en prylhysteri i vår västvärld. Jag var inte sen på att hoppa på pryltåget med min första dotter. Vi handlade ny liggvagn, större bil för att få plats med vagnen, matchande skötväska, solparaply, babygym, spjälsäng med sänghimmel, matchande lakan, spjälskydd, fräcka självspelande mobiler, pedagogiska leksaker av alla de slag, och tusen söta märkeskläder som hon bara var tvungen att ha på sig.... jaaa.... säg en sakoch jag hade det!

Och hur slutade det? Leksakerna låg utspridda i högar, min dotter var mest intresserad av pappret och kartongerna. Vagnen kom ut ett par gånger i veckan och efter sex månader hade lillan vuxit ur den och jag fick sälja den som ny för en bråkdel av vad jag lagt ut på den. Hua, vill inte tänkapå kilometerkostnaden på den vagnen! Skötväskan stod oftast hemma - det var enklare att ta extrakläder och en blöja i handen eller möjligvis i en systemkasse än att dra med sig den stora klumpiga skötväskan. Bilen drog dubbelt så mycket bensin och byttes ner till en mindre strax efter vagnen sålts - med en värdeminskning på åtskilliga tusenlappar. Kläderna användes på sin höjd ett par gånger innan de var urväxta, en del saker användes inte alls. Spjälsängen blev förvaringsplats för mjukisdjur och diverse saker - dottern ville hellre sova hos oss.

Så när barn nr två var på intågande tog jag beslutet av att inte hoppa på tåget. I ren protest vägrade jag köpa något över huvud taget. Kläder ärvdesoch köptes in begagnat. Folk gapade när vi sa att vi inte skulle ha någon barnvagn och jag införskaffade en elastisk bärsjal istället. Jag fick kommentarer som att när han blir tung, då kommer du köpa vagn.

Redan från första början var vi överens att sonen skulle sova tillsammans med oss i vår säng, ändå kom snälla släktingar med spjälsäng ifall vi skulle ändra oss. Allt utom sidorna på spjälsängen hamnade under vår stora säng istället. Sidorna satte vi upp mellan sängen och nattduksbordet som uppfångare om sonen skulle få för sig att rulla för långt ut på kanten.

Visst har vi handlat lite saker, men det är efter vi har upptäckt ett behov av det och tänkt igenom det. Ändå har vi då oftast köpt det på blocket och i utmärkt skick. Jag tänker ofta på hur bra jag klarar mig utan massa barnprylar till sonen och hur onödigt mitt överdrivna shoppande egentligen var, då för 12 år sedan, när min dotter föddes. Så mycket pengar som bara kastades i sjön.

Ibland tänker jag på att det är tur för mig att andra befinner sig på pryltåget för det underlättar för mig när jag handlar begagnat. Men jag förfasas av vilket onatturligt sätt vi har gentemot saker som vi inbillar oss att vi bara måste ha till våra barn när barnet egentligen bara vill haoss som mamma och pappa.

När sonen fyllde ett undanbad vi oss presenter. Det gick inget vidare. Våra familjer ville inte veta av att sonen inte skulle få några presenter utan vi fick ändå. Men som tur var blev det inte detta frossande i diverse plastleksaker utan de gav oss lite böcker, bollar och andra enkla saker.

Sonen tycker i och för sig det är väldigt roligt både med bollar och böcker att läsa men jag frågar mig ändå vilka behov han egentligen har som ettåring? Han leker bättre med köksskåpets kastruller och slevar än med duploklossarna i plast. Att använda hemmets saker på samma sätt som vi är det som han mest uppskattar, en sopkvast att sopa med, en diskborste att diska med och en kastrull att göra rent. Ska vi önska oss något till sonen i julklapp blir det nog praktiska saker i barnstorlek men helst skulle jag vilja att de inte köpte någonting. Jag hoppas släkten lyssnar och hjälper oss förbli stående på perrongen och vinka av pryltåget.

En artikel kring spädbarnspsykologiav Karolina Larsson

2006-11-01T12:00:00.000+01:00

Ett barn behöver en vuxen människa som är lyhörd för dess behov och som finns tillgängligt för barnet när det söker kontakt. Denna person måste bygga en tillit för barnet vilket den gör genom att svara på dess signaler. En ständigt återkommande person skänker kontinuitet vilket utvecklar trygghet hos barnet.

Ett spädbarn söker från första stund kontakt med sina föräldrar, barnet föds med det den behöver för att skapa anknytning till föräldrarna. En minut gammal börjar barnet söka efter sin moder, och sedan när det första gången fått amma söker barnet ögonkontakt med sina föräldrar.

Hur föräldrarna reagerar på barnets sätt att ta kontakt och uttrycka sina känslor utgör grunderna för hur barnet kommer att vidareutvecklas. Barnets känslor måste bekräftas och tillgodoses för att barnet ska kunna bygga en tillit för omvärlden och kunna utvecklas.

Ett barn som ständigt blir ignorerat och hålls på avstånd från sina föräldrar utvecklar en slags apati för omvärlden och klarar inte av att ta in uttryck eller utveckla en kommunikation.Dessa teorier kommer från Daniel Sterns studier av spädbarn.

Ett barn är ”byggt” för att hållas nära – med sitt utseende och sin lilla späda kropp är det lätt att lyfta upp ett barn och hålla den tätt mot sig. Det finns en orsak att mammors kroppar också blir ”mjukare” efter en graviditet, de är skapta för att hålla sitt barn tätt intill sig.

Det är bara i senare sammanhang som man har konstruerat barnvagnar och spjälsängar som för att hålla barnet ifrån sig, man vill att barn på så sätt ska bilda en självständighet när allt tyder på att det precis tvärtom – när föräldrar svarar på sitt barns signaler som barnet så småningom utvecklas till självständighet, medan metoder för att få spädbarn att klara sig på egen hand bara är grymma och skapar en distans mellan barn och föräldrar och en slags apati hos det lilla barnet som förgäves söker tröst och trygghet och hela tiden blir ignorerat i sitt sökande.

Donald Winnicott beskriver det att spädbarnet behöver föräldrar som visar barnet lyhördhet, intresse och engagemang. Konsekvensen av att inte få dessa behov tillgodosedda blir att barnet utvecklar ett falskt jag.Under spädbarnstiden utvecklar barnet ofta en relation till ett s.k övergångsobjekt t.ex ett gosedjur. Enligt Winnicott utgör dessa den trygghet barnet söker när föräldrarna inte finns närvarande.

Jag har dock lagt märke till följande – barn som får sin fullständiga uppmärksamhet av föräldrar, bärs nära, sover tillsammans, ammas länge och erbjuds olika sätt och tillfällen att få vara nära och dela sina föräldrars liv och samvaro utvecklar mer sällan en relation till s.k övergångsobjekt.

Nappen är konstruerad som en symbol för en moders bröst och är onödig men ändå används den i västvärlden till många barn som ett slags övergångsobjekt, eller som en kompensation för moderns närhet.Likaså vällingen, den varma ”mjölken” som kommer ur flaskan kombinerat med en stunds mys i knäet och att få bli struken över sitt hår – fungerar även som en kompensation för avslutad amning.

Winnicott beskriver även vidare att även vuxna människor söker något slags objekt i sina sorger eller när de känner sig otrygga för att få tröst – de kan äta överdrivet mycket, kasta sig in i ohälsosamma relationer, missbruka droger och alkohol osv. Dessa övergångsobjekt är ohälsosamma och skadliga, att lära ett barn att hitta ett övergångsobjekt för att kompensera saknaden av sina föräldrar är absurt anser jag.

Detta utgör ju grunden för dess framtida sökande av – just det – objekt – inte närheten och tryggheten hos andra människor utan objekt i vardagen.

Jag skulle aldrig uppmuntra ett barn att söka ett objekt för att kompensera saknaden av mig utan snarare kompensera saknaden av mig med olika hjälpmedel för att underlätta min vardag och samtidigt låta barnet ta del av den närhet den söker genom att exempelvis bära mitt barn i sjal, amma när tillfälle ges, ta mig tid till lugna stunder och på så vis underlätta för mig att svara när barnet söker kontakt. Inte lämna mitt barn med något objekt som bådar grunden för framtida sökande av objekt och kompensationer för tröst.

Jag har även läst och hört teorier kring att barnet behöver 9 månader i magen för att växa och må bra - och sedan 9 månader utanför som en förlängning av perioden i livmodern. Under denna period ska man alltså kompensera och försöka återskapa miljön för barnet så att det blir så likt miljön inuti mamma som möjligt. Det gör man genom att ligga långa stunder ”hud-mot-hud” (kängurumetoden), bära barnet i sjal då mammas eller pappas lukt och rörelser när man går låter barnet återuppleva den rytmiska känslan av att ligga inbäddad i fosterstadiet i mamman. Metoder som att knuffa en vagn fram och tillbaka över en tröskel eller gunga vagnen är ett försök att efterlikna mammans rytmiska rörelse när hon går, men det är den barnet egentligen söker.

Även Daniel Stern beskriver detta som att mellan 2-6 månaders ålder utvecklar barnet ett ”kärnsjälv” dvs det är först nu som spädbarnet ens utvecklar en förståelse för att det är en egen individ, dessförinnan uppfattar barnet världen som att det är ett med mamman, mamman är en förlängning på barnet dvs. Det är därför jag uppfattar det som ren grymhet och spädbarnsplågeri att försöka använda metoder på nyfödda spädbarn som söker närhet och tröst och låta dem skrika sig till sömns eller bädda in dem i spjälsängar där de ska lära sig att sova själva. Ett nyfött barn förstår inte ens att det är en egen individ. Mamman ger inte bara mat utan symboliserar närhet och trygghet.

Att beröva spädbarnet det, är grymt, anser jag.