Flyga med barn

Så gjorde vi vår sista resa med barn i knät. Det var en lång resa. Totalt 23 timmar. Jag oh min son har rest mycket under hans första två år. Boendes utomlands, först i asien och nu i USA, måste man snart räkna våra varv runt jorden på två händer. Den här flygresan var den längsta och jobbigaste hittills. Jag vill dela med mig av mina reseupplevelser eftersom det är många som räds för att flyga ensamma med barn. Det är påfrestande och ibland kan man bli så trött att man känner att man tappar greppet om situationen. Men, man gör inte det. Som förälder plockar man fram de där extra krafterna man har och tar sig bara igenom situation efter situation som känns besvärlig. Efteråt stärks man och gör det igen och igen.

Min son var oerhört trött när vi just var på väg att landa i NYC, efter ca 8.5 timme i planet. Han fick panik. Han hade fått nog och ville absolut inte sitta stilla i mitt knä. Han skrek som han aldrig hade skrikit förrut kändes det som. Jag vet ju själv hur det var innan jag fick barn och sitta och lyssna på gallskrik i 30 minuter. Pust. Men, mina medresenärer var så omtänksamma och härliga. De försökte allt möjligt för att få min sons uppmärksamhet för att komma på andra tankar. Inget gick. Tillslut tuppade han av och sov tills vi klev av planet.

Flera personer kom fram efteråt och sa till mig att jag var en bra mamma, att jag var stark och inte tappade kontrollen. För mig kändes det först lite konstigt. Tappa kontrollen? Kan man göra det? Efteråt kändes det nästan som jag drömt alltihop, jag antar att jag gick in i min sons lilla bubbla jag med.

Nästa gång jag ser en ensam förälder med ett barn som fått panik, då ska jag också hjälpa till. Göra vad jag kan för att föräldrarn ska fixa det lika väl som barnet. Inte sitta brevid och pusta eller stoppa i öronpropparna!

Louise

www.twoyearsofseoul.blogspot.com

Familjeresan {19}