Eftertanke...

Går runt med A i sjalen, sjunger och plockar ur och i diskmaskinen.
Tänker på hur det var när J föddes för snart tolv år sedan och får dåligt samvete.
Henne bar jag i Baby Björn-sele, hon sov i vår säng och behövde aldrig ligga och skrika.
Trots detta är skillnaden enorm på då och nu...

J låg mycket på filt på golvet, i babysittern eller i barnvagnen. Hon var nöjd och glad, sov många timmar i sträck och "krävde" inte mycket närhet.
A bärs dygnets alla vakna timmar i vävd långsjal eller MeiTai, han sover i vår säng på nätterna, har ingen barnvagn eller babysitter och "kräver" kroppskontakt och närhet oavbrutet.

Med J gav jag upp amningen innan hon var tre månader då hon bara gick ner i vikt och hjälpen från BVC mest bestod i att stressa upp mig ännu mer.
Då J blev rejält sjuk och vi låg två veckor på sjukhus slutade mjölken helt att komma och med sorg gav jag upp amningen.
Nu med A krävde jag mängder av hjälp på BB, gick till amningsmottagningen och vill amma många år om A vill det.

Det känns som jag var en sämre mamma till J och det gör ont! Fruktansvärt ont!
Jag borde burit henne mer, jag borde kämpat mer med amningen.
Allt detta är tankar som maler och maler, särskilt så här i nattens timmar.

När det är dag, jag är utvilad och glad och J kryper upp i mitt knä och vill bli killad på ryggen, då inser jag att precis så olika som mina båda barn är, så olika ser deras behov ut och kärleken till dem båda är gränslös!