Barncentrering och att vara tvillingmamma
Barncentrering handlar om att sätta barnet i centrum. Fast det blir på ett sätt som inte kommer att fungera i längden för vare sig barn eller förälder. Självklart sätter vi våra barn först. Pussar och kramar och gör favoritmaten och ser till att de är hela och rena. Det ohälsosamma är när barnet får ansvara för stämningen och vad som ska tyckas och tänkas i familjen, när allt ljus är på barnet från morgon till kväll och när vi förekommer barnen precis hela tiden.
I alla fall jag blir galen om jag inte jag får äta, sova, göra sådant jag tycker är kul, och också hinner ta hand om hus och hem. Om sedan mina barn är nära under tiden, det är en annan sak, de får jättegärna vara med, att följa med i vardagen är utmärkt. Barn lär sig hur det är att vara människa genom att iaktta för att så småningom själv delta. Det lilla barnet som istället sätts i centrum hamnar i en roll som det inte är redo för och kan reagera genom att skrika eller slingra sig som en orm, medan det stora barnet kanske agerar på ett sätt som gör att man kallar barnet ”krångelmaja”, ”divan” eller ”bortskämd”. Det är inte tänkt att vi ska tillbringa all vår tid med att mata, prata med, sjunga för, fråga, klappa på, berömma, underhålla, leka med våra barn. Vi ska vara tillgängliga för dem, vi ska ge dem massor med kärlek och närhet, vi ska se och besvara, men vi ska inte vara några slavar och vi ska inte känna oss osynliga och borttappade för att vi har blivit föräldrar.
När jag blev mamma första gången gick jag helt upp i den nya rollen – som många gör och som det inte är något fel i att göra, allt handlar om vad som fungerar i längden och inte – och njöt av att vistas i bebisbubblan och låta mitt liv kretsa kring allt som kunde kombineras med bebis. Bebiskläder, bebismat, bebismassage, bebissång. Så småningom fortsatte jag mina studier och fick dåligt samvete varje gång jag valde att bläddra igenom mina böcker istället för att sjunga Imse Vimse Spindel. Eller när jag lagade linsgryta istället för köttbullar och potatismos. Sedan fick jag tvillingar och då förstod jag helt plötsligt det här med barncentrering. Nu skulle vardagen gå runt med små barn och vardagsbestyr och samtidigt ville jag ha några timmar över på dygnet för att göra sådant som jag behöver för att må bra. Ha ordning omkring mig, skriva litegrann, pyssla litegrann, tvätta håret. När jag hade gjort allt det så hade dagen gått, och barnen hade fått följa med mig och de hade inte protesterat för att vi struntade i bebisrytmiken. Under det första året märkte jag att de var nöjda med att vara där i närheten av mig, när de var små i sjalen eller nära mig på golvet, när de blev större, i samma rum, pysslandes med sitt och återvändandes till mig då och då för att visa något. Så kramades vi, ammade lite, tittade i en bok och sen fortsatte jag med mitt och de fortsatte med sitt. Jag hade mer energi över än när jag var mamma första gången, trots att det var fler barn i huset och jag hade mer att göra nu. Man skulle ju kunna spetsa till det lite genom att säga att jag hade så mycket att göra att jag inte hann sätta mig på lekmattan och låtsasdricka kaffe och låtsasäta bulle, men till viss del stämmer det ändå inte, för jag hade ju kunnat välja det och sedan klaga över att jag inte hann göra något alls under dagen för att jag bara tog hand om barnen. Visst, jag kämpade fram under det första året som tvillingmamma – och småbarnsmamma – och visst, jag var trött, men trött var jag för att det var ett konstant görande – byta blöja, amma, fixa lunch, gå ner med tvätten, svara på ett mail, byta blöja, amma, ta ner legolådan till storebror, duscha, dammsuga – jag var inte utmattad av att ha underhållit små barn en hel dag och inte fått någon ordning på huset alls. Och barnen tror jag var nöjda. De hade fått mat, rena kläder, närhet, plaska i vattnet när jag duschade, skramla med grytlock när jag gjorde mat, plocka i och ur leksaker när jag dammsög.
Till viss del har det faktum att de är två små, och en större, som underhåller varandra, spelat roll. Men till viss del har det också handlat om min egen inställning till föräldraskapet. Jag vill vara nära mina barn men jag vill också få hela livet att gå ihop. Vill jag sätta mig ner en stund och pussla och sjunga en sång så gör jag gärna det. Men sen vill jag få resten av dagen att fungera också.
Utgå från att barnet vill vara med, utgå från att barnet är kompetent nog att berätta om sina behov utan att du behöver förekomma jämt, utgå från att barn kan – var och en efter ålder och förmåga såklart, men ändå – barn kan mycket och vi behöver inte göra allt i en rasande fart utan att ge dem någon chans att försöka, försöka igen och lyckas - ta på sig strumpor, ta för sig av maten, hänga upp jackan, stoppa leksaker i en låda. Och - utgå från att det är du som ansvarar för ditt liv och vad du vill och inte vill, för familj och hem. Det är inte bebisen som leder flocken.

















