Kärleksbombning i stället för skamvrå

Det finns mycket att läsa om "trotsiga" barn och massor av förslag på metoder att ta till när barnen "trotsar". Vi föräldrar ska vara pedagogiska, avleda och vara bestämda. Men det allra viktigaste nämns alltför sällan: att verkligen vårda relationen med barnet. Första impulsen kan ju vara att argumentera eller bara bli tokstressad. Jag tror att barn mår bra av att känna gränser och att föräldrarna är tydliga ledare. Men det vuxna slentrianmässigt kallar "trots" kan vara ett behov av att bli sedd, att få utvecklas vidare och uttrycka sin åsikt. Det är lätt att som vuxen reagera med irritation och distans när barnet i själva verket behöver få kontakt. Jag tycker att ord som "trots" och "skrik" ska användas med försiktighet, känn in vad det är för känsla det handlar om i stället. Ilska eller gråt?
När någon är på riktigt dåligt humör i vår familj ställer vi ibland till med kärleksbombning. Ibland får man vänta tills barnets ilska och frustration har lagt sig. Ner med förälder och barn i soffan och så kramas och pratar vi tills det känns bra igen. Att erbjuda en massage brukar också vara uppskattat. Dagen efter brukar det gå bra att komma överens. Det är precis som om kontakten är återupprättad och sedan blir det inget mer "trots" på ett bra tag. Jag tror att ett barn som känner sig sett och älskat är lättare att förstå och komma överens med. Funkar nog rätt bra på vuxna också :-)