Magiska förlossningar

Jag hade föreställt mig en jordnära och fin första förlossning, så naturlig som möjligt. Värkarna drog ut på tiden, jag hade pinvärkar i timma efter timma. Lillan i magen sparkades hårt men verkade inte må så bra. Smärtan var olidlig. Jag som trodde att jag var smärttålig, som kampsportare var jag ju van vid att ta stryk.

Barnmorskan rekommenderade epidural. Trots att jag egentligen inte ville ha den accepterade jag det och senare har jag undrat om hon ville förbereda mig utifall att det skulle bli kejsarsnitt. Kurvan visade att min dotter mådde dåligt i magen vid varje värk. Plötsligt sjönk hennes värden så kraftigt att jag rullades ut ur förlossningsrummet. Någon sa "nu måste barnet ut, det blir kejsarsnitt". En bitter vätska hälldes ner i munnen på mig och sedan sövdes jag ner. Urakut kejsarsnitt står det i min äldsta dotters journal.

När jag fick se henne visste jag att förlossningen inte alls handlade om prestation utan om att få ett levande barn.

Så var det dags att föda min andra dotter. Nu visste jag att jag ville ha smärtlindring men helst inte epidural. Det tog lång tid den här gången också. Lustgasen fungerade bra ett tag men när smärtan blev astronomisk skruvade jag upp volymen på lustgasen och struntade i att ta frisk luft. Jag började hallucinera  om en verklighet där förlossningen var över och kraschlandade i förlossningssalen där det fortfarande var långt kvar. Till slut valde jag epidural, men den sista fasen gick bra och jag valde att gå genom den utan  att fylla på med smärtlindring.

Den tredje förlossningen skulle inledas av magdans och därefter skulle jag använda andningsteknik och dykteknik för att hantera smärtan. Lustgasen hade jag fått alldeles för stor respekt för, tänk om jag skulle bli helt förvirrad igen? Jag dansade, andades, pustade och dök genom smärtan tills den var ett gigantiskt rött töcken och jag bönade och bad om lindring. Då kom en ängel in i rummet, en sjuksköterska som föreslog att jag skulle pröva med lustgasen ändå. Den här gången var lustgasen min bästa vän. Sonen föddes under våldsam smärta men det hela gick att hantera.

Nu vet jag vad en magisk förlossning är för mig. Det är en lektion i styrka men också lyhördhet och ödmjukhet. Ingenting behöver bli som jag tänkt mig, bara slutet är gott.

Att köpa bärsjal

Ett tag nu har vi pratat om att köpa en vävd bärsjal. Lilla L börjar bli för tung för trikåsjalen.

Vi hade tänkt köpa en begagnad men vi behöver en av den längsta längden pga D. Det är svårt att hitta. De flesta säljer längden kortare.

Och vilken sjal ska man välja? Vi kom fram till att vi ville ha en tunn sjal som funkar bra på resan och under sommaren i Sverige. Efter att ha googlat lite och läst recensioner på Sjalbarn hittade vi Amazonas carry sling. Snygg är den ju också!



Lollipop heter färgen vi fastnade för.

Vettigt pris hade den också! Sen visade det sig att den inte gick att få tag på i den färgen och längden på någon svensk webbutik.

Vi hittade färgen Laguna i en annan butik, som i och för sig också är fin.



Men den kostade 200kr mer. Nä, tänkte vi och började surfa Ebay. Där kunde vi i alla fall få tag på rätt färg till ett lite lägre pris. Men det borde ju gå att få tag på den för ungefär “det första” priset vi såg. Eller?

Nu är den äntligen beställd från en brittisk outdoor-butik :)

Lite jobb krävdes men jag tror vi kommer bli lyckliga tillsammans.

/Eva

Besviken på BVC

Vi har vänner vars 4,5 månaders dotter sover väldigt dåligt. Hon sover i stort sett bara i vagnen ute. Hon sover inte inne på dagarna och kvällarna slutar alltid i skrik och tårar. Det är väldigt jobbigt för de arma, trötta föräldrarna. Och säkert för dottern också.

När de bett om råd och hjälp från BVC får de bara hör mantrat "femminutersmetoden". Föräldrarna vill inte använda denna metod och får då i stort sett veta att de då får skylla sig själva.

Tråkig inställning tycker jag. Visst måste de kunde tipsa och ge råd om andra sätt att hjälpa sitt barn till söms? Visst måste de ha förståelse för att alla inte vill eller klarar av att lämna sitt gråtande barn?

Trevlig helg! /Eva

Sluta sockerbomba mina barn!

Får dina barn äta geléhallontårta i förskolan? Det kommer min femåriga dotter att få smaska i sig när det blir “Barns val” i hennes förskola. Först trodde jag att jag hade läst fel när jag såg vad det stod på hennes anslagstavla i morse. “Pyjamasparty med geléhallontårta”. Jag gick genast och hörde med en av fröknarna.
“Vet du vad, jag tycker inte att barn ska äta godis och tårta i förskolan.”
“Ja men det är ju inte så ofta. Och jag är säker på att du som är så hälsosam kompenserar för det.”
“Men mormor och resten av släkten vill också skämma bort barnen. Jag också.”
“Ja och vi vill också ha roligt med barnen”, sa fröken med ett rart leende.

Vem köper det argumentet? Nog kan fröknarna har roligt med barnen utan att mata dem med godis och kakor? Och vad får barnen för uppfattning om hur kosten ska se ut till vardags? De kommer att få massor av söta minnen av förskolan medan vi föräldrar ska se till att vara hälsofascister där hemma. De kommer att få hål i tänderna och många får problem med övervikt för resten av livet. De får associationer till sötsaker som något man tar till för att ha kul.

Vi pratade ganska länge. Fröken gjorde klart för mig att de redan minskat på sockret genom att utesluta nyponsoppa. Men julgransplundring, fettisdagsbulle och bakdagar tänker de ha kvar. Vill barnen göra godistårta så får de.
“För det är tradition här hos oss.”
Jag vet inte sedan när “tradition” är ett argument. Däremot finns det vetenskapliga bevis för att hälsan tar skada av socker, att 70-talisternas barn har sämre tänder och problem med barn som väger för mycket. Jag tycker att det är föräldrar och familj som ska stå för firande och högtider. Som det är nu får många barn dubbelt upp av fettisdagsbullar, kakor och godis. Dessutom blir det ett antal barnkalas per år.

Skolan sätter mig som förälder i en situation där jag ska börja fundera över om barnen verkligen kan få glass till efterrätt på fredag eller ta bort lördagsgodiset. För barnen får ju redan så mycket sött ändå. Då blir jag den elaka antisockermamman. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

På min sexårings skola berättade senare fröken att barnen får baka på fritids. Medan vi samtalade kom ett skolbarn in och la glass i frysen, den skulle hennes syster ha till ett födelsedagsfirande. Det har bjudits på glass till skolstart, bulle i skogen, kakor till jullunch och julmustglögg i skogen. På skolans hemsida står att de värnar om en god livsstil, bland annat kost och hälsa. Det tyckte jag och min man lät så bra eftersom hälsa ju är själva grunden för ett ett gott liv, men nu känner vi oss lurade. De kanske skrev dit "hälsa" för att få många träffar i sökmotorer, eller så lät det bara fint, som lite kristyr på kakan?

Jag var med ens på krigsstigen, om än med ett leende. Lyckades få ett spontanmöte med biträdande rektorn. Det visade sig att hon håller med mig helt och hållet men att hon behöver ha personalen med sig. Rektorn tog med sig alla synpunkter jag hade, hon säger sig ha höga ambitioner för vad som egenligen menas med hälsoprofilen.

Jag önskar henne vind i ryggen, nej, en storm! Barnen trivs ju på sina förskolor, naturmiljöerna är underbara och personalen har ett stort engagemang. Närheten till skolorna är också ett plus. Men blir det inte en radikal förändring så kommer jag aldrig att låta min son börja där. Vi kommer också att överväga andra skolor för tjejerna, tyvärr.

Jag vill att de får gå i skolor där man berättar om sund matglädje, tänker på vikten av att tycka om sin kropp och ge den bra näring. Där de gärna lagar mat och mellanmål med barnen men gör medvetet hälsosamma val.

Joruns sockerfria tips för förskolan

• Skiva banan, frys in och mixa till supergod glass
• Gör isglass av fruktjos utan socker
• Gör smoothies av frukt och osötad yoghurt
• Gör fruktsallad
• Poppa popcorn

Mammamage

Den här gången kommer jag inte att skriva om några sjalar eller smakisar eller lyhörda föräldrar. Den här gången blir det ett inlägg helt och hållet tillägnat en helt vanlig mage. Jag gör en Mia Skäringer och hyllar mammamagen. Det kommer att komma en bild också, för det här är ett steg i projektet Min Kropp - Mitt Tempel, som jag driver för mig själv i år. Och magen är en av grundstenarna i det här templet. Ett rejält och solitt block. Tre bebisar har vuxit sig stora där inne. Två fullgångna graviditeter. Den senaste gravidmagen (sju månader sedan nu) tog priset, spräckte mvc-kurvan och steg vidare rakt ut i stjärnrymden.

Det var älskade gravidmagar. Som jag vårdade ömt, smorde in med havandeskapsolja och sjöng sånger för, som jag strök med handen över, som spändes ut till det allra yttersta, för mina barns skull. Nu är magen mjuk och fårig, rynkig och flammig, kanske lite trött och kanske lite sliten. Jag bygger upp musklerna som finns där under, men som inte syns och som kanske aldrig kommer att synas. Den ser ut som den gör och den är stark och en del av mitt tempel. En av de viktigaste delarna faktiskt.

Att visa gravidmagar är vackert och speciellt. Ett foto i månaden. Måla hjärtan på magen. Hålla om. Magar efter förlossningen vill man inte visa. Det är klart, då är ju bebisen utanför magen och det viktigaste i världen. Vem bryr sig om en använd mage då? Inte jag heller. Men sedan, flera månader och flera år senare, hur ser mammamagar ut då? Det är det nästan ingen som vet. Jag menar inte att vi ska gå omkring med korta toppar och jeans som har midjan på höften. Och jag menar inte att vi ska frossa i vem-har-värsta-magen-bilder. Men jag tycker att en helt vanlig mammamage saknas ibland. För jag räknar inte in kändismagarna och jag räknar inte in mammorna som har exakt samma figur efter barnafödandet som de hade innan. De finns och deras magar är fina. Och så finns det mammor med mjuka, fåriga, rynkiga, flammiga magar också. Och deras magar är också fina. Helt vanliga magar.

/ Terese

Att sova borta

Nyår firade vi med ett annat par och lilla Lovis så klart, i ett hus i St Annas skärgård. Lovis var vaken vid tolvslaget men somnade ganska snart i sin pappas armar. Då vi var ute med var sitt glas mousserande i handen lade vi in henne på golvet, innanför altandörren, där hon sov gott tills vi kom in igen.

Vi har upptäckt på julafton och nyårsafton att Lovis lätt blir överstimulerad och får svårt att sova när vi är borta över natten. Hon har inga problem att vara hos andra personer än oss. Hon trivs bra bara hon blir buren och lekt med. Problemet är väl att allt är för intressant och spännande. Vem vill sova då?

Hur gör ni? Egentligen är det ju inget stort problem. Det gäller ju bara någon gång ibland. Vi stannade hos vännerna nyårsdagen och åkte hem tillsammans den 2:a. Dessa dagar hade hon helt ”normala” rutiner. Hon kunde också slappna av och somna hos våra vänner.

Vännerna vi umgicks med är barnkära och längtar efter barn. Det gör det väldigt lätt och skönt att umgås med dem när vi har med oss en bäbis. De tog t.ex. Lovis ett par timmar på nyårsdagen så jag fick sova. Maken hade fått feber och Lovis vaknat kl.07 (och jag kom i säng vid 03:30). Det var guld värt!

Gott nytt nära år!
/Eva