Nära föräldraskap och tvillingar - del 2 - av Terese Österholm

Bara en månad in i graviditeten fick vi beskedet att det var två små hjärtan som slog i min livmoder. Det var svårt att föreställa sig vad det skulle innebära att vara tvillingförälder. Vi hade ju barn sedan tidigare, men två små på samma gång! Vänta barn - böckerna ägnade någon enstaka sida åt tvillinggraviditeten, som oftast slogs samman med trillinggraviditeten samt kapitlet om prematur förlossning och kejsarsnitt. I mitt fall blev det dock nio månader, eller 38 veckor och tre dagar för att vara exakt, samt vaginal förlossning, och graviditeten var fylld av samma längtan, väntan och också oro, som många gravida kvinnor känner. Ovanpå det hade jag några tidiga sammandragningar, sjukskrivning samt 30 kg extra tyngd. Min magkurva fick inte plats på barnmorskans papper och mina fötter svullnade upp fem storlekar.

Jag funderade en hel del på hur Nära Föräldraskap skulle kunna se ut med två bebisar på samma gång, samt storasyskon. Sjalar och bärselar låg redan i garderoben och väntade, i familjesängen skulle två små knyten också kunna få plats och jag läste på om dubbelamning. Att vi inte införskaffade någon tvillingvagn utan tänkte nöja oss med bärredskap, i alla fall den allra första tiden, fick de flesta i vår omgivning att höja på ögonbrynen. Jag hade dock utgångspunkten att antalet barn inte skulle påverka mina val inom föräldraskapet.

De redskap som rekommenderas av makarna Sears, som kan sammanfatta Attachment Parenting, Nära Föräldraskap, och som anses bana väg för en trygg anknytning hos det lilla barnet kan dock kräva lite extra kreativitet och fantasi hos tvillingföräldrarna ;-)

1. Birthbonding - att knyta an under den allra första tiden tillsammans:
Det är inte så ovanligt att tvillingförlossningen på ett eller annat sätt medför att den första stunden med de nyfödda bebisarna inte präglas av lugn, ro och ostördhet. Det kan handla om bebisar som ska iväg på kontroller eller mammor som ligger sövda. Pappan kan kanske följa med bebisarna, eller kanske får man ta igen de första timmarna så fort det bara går sedan. Det är inte omöjligt och det blir annorlunda, och det är fortfarande lika viktigt att lära känna varandra så fort tillfället ges. Min förlossning var dock enkel, med bebis nummer två i säte, och över på någon timme. Vi fick möjligheten att lära känna nytillskotten med en gång.

2. Babywearing - att bära sitt barn:
Man kan bära två små bebisar i sjal på magen samtidigt, och man kan bära en på magen och en på ryggen när de blivit lite större och stadigare i nackarna. Man kan bära en i sele eller sjal på magen, och en på armen. Man kan bära två bebisar i famnen. Och ja, den andra föräldern kan bära en bebis också ju! Jag lyckades peta ner mina nyfödda bebisar i sjal på magen och tog ett kort, men sen fick det vara bra, för det vara alldeles för knöligt tyckte både jag och bebisarna. De var vakna och arga när jag hade knutit klart. Istället bär jag dem oftast i famnen, eller en i famnen och en i sjal. När vi är ute bär vi varsin bebis, jag och maken. Och nu, när bebisarna är fem månader gamla, har jag prövat att bära en på magen och en på ryggen och det går bra det med!

3. Breastfeeding - att amma utifrån barnets egna signaler:
Dubbelamning kräver en stor portion tålamod och kreativitet. Oftast blir man rekommenderad att börja med att amma en bebis i taget för att lära känna deras amningstekniker, men när båda bebisarna är hungriga, så är det bara att börja fixa och trixa med kuddar och täcken för att få in bra amningspositioner. Man kan amma på en mängd olika sätt, och när bebisarna växer och blir större behöver man ibland hitta nya sätt att dubbelamma på. Det är inte alltid det fungerar med dubbelamning, men det är värt en del möda att pröva. Jag började med att ge tillägg någon gång per dygn, och när vi märkte att tvillingarna blev nöjda med bröstmjölken helammade jag dem.

4. Bedsharing - att sova nära varandra:
Var kan bebisarna sova? En på var sin sida om mamman, eller båda mittemellan föräldrarna, eller skavfötters längs med. Att kunna ligga ner och amma på nätterna är inte så dumt, men det krävs lite omflyttningar av bebisar och mammor för att det ska fungera. Jag har bebisarna sovandes bredvid varandra, vid min högra sida, och storebror sover till vänster om mig. Jag byter plats för att kunna ligga och amma den som vaknar till och lägger en stadig kudde som barriär mellan storebror och den bebis som jag inte ammar.

5. Belief in baby´s cries - att se på barnets gråt och skrik som kommunikation och att vara lyhörd för barnets signaler:
Bebisarna vill inte alltid samma sak samtidigt. När de är synkroniserade och man ammar båda, rapar båda och byter blöjor på båda samtidigt så flyter dagen på rätt bra. Men när en bebis berättar att den vill äta och den andra bebisen berättar att den behöver upp och gå för att kunna rapa, då är det inte så enkelt. Jag försökte få tvillingarna någorlunda synkroniserade genom att erbjuda amning till den bebisen som egentligen inte var så värst hungrig, och oftast fungerade det. Men när det inte gick att bemöta deras behov samtidigt fick antingen pappan ta en av bebisarna, och om han inte var hemma försökte jag pussla så gott jag kunde för att finnas där för båda. Det kunde dock innebära att bebisen som ville amma fick amma en liten stund för att sedan bli avbruten så jag kunde upp och gå med bebisen som hade ont i magen. Sedan sitta ner en stund igen, och sedan upp igen, och så höll det på tills båda bebisarna var nöjda och belåtna.

6. Balance and boundaries - balans i familjen:
Med två små som behöver kärlek och omsorg blir det fullspäckade dagar för föräldrarna. Det finns ju oftast också ett hem att sköta eller missköta, och kanske också syskon att ta hand om. Det tar lite tid att få in vardagsrutiner och de första månaderna är nog det mesta upp och ner för de flesta. Hjälp och avlastning kan underlätta en del, samt sänka sina krav på vad som ska ske under en dag eller hur pass nystädat toagolvet ska vara. Jag tyckte det var egentid att gå runt med bara en av bebisarna och jag satte upp en sak per dag på min lista över sådant som jag ville få gjort utöver vardagen med barnen.

7. Beware of babytrainers - att undvika metoder för att träna sitt barn och istället lyssna på den egna magkänslan:
Nannymetoder är kanske lockande att ta till när två bebisar vaknar mitt i natten eller sover i skift om dagarna. Det skulle ju dock innebära inte bara ignorerandet av kommunikationen, utan också ignorerandet av att bebisarna är unika individer som inte bör klumpas ihop till någon enhet som till exempel ska sova exakt samtidigt. Vi följde vår magkänsla med storebror, och ansåg att den magkänslan borde kunna gå att lita på även fast det nu var två bebisar. Tvillingarna är också så olika till både sätt och utseende, så det är nästan svårt att tro att de är syskon, och det går inte att bemöta dem på samma sätt. En bebis är för det mesta nöjd och belåten, somnar snabbt och lätt och skulle nog kunna kallas för ett "lätt" barn. Den andra bebisen blir lätt missnöjd, har svårt att komma till ro och är nog vad många menar med ett "svårt" barn. Detta medför att det som hjälper en bebis fungerar kanske inte alls med den andra. De behöver till exempel olika sätt att varva ner.

Direkt efter födelsen verkade den ena bebisen snabbt finna sig tillrätta med livet, medan den andra krävde mer av oss. Det skulle kunna ha lett till att bara den krävande bebisen fick bli buren och uppmärksammad. Vi försökte turas om att ta hand om tvillingarna och vi försökte ge den lugna bebisen mycket kroppskontakt, så som bebisen som var i våra armar större delen av dagen fick. Vi utgick från att även hon skulle må bra av att bli buren och ammad och ompysslad, precis som sin syster, bara att hon inte talade om det lika tydligt.

Nu, fem månader in i tvillingarnas liv kan jag säga att vardagen börjar ta form. Det är mer jobb. Två är en mer än en. Och ja, det är absolut dubbel kärlek!

Ett näste

Jag uppfattar det som att det är många som skulle vilja sova med sina små barn i sängen men som inte vågar. De är rädda för att de ska vända sig på dem när de sover eller råka slå till dem med en arm.

Läkartidningen skriver att samsovning är en signifikant riskfaktor för plötslig spädbarnsdöd men enligt artikeln visar forskning att risken att skada ett barn när man samsover finns hos rökande föräldrar, om man är berusad, äter starka mediciner eller är mycket uttröttad. En undersökning säger att samsovning ökar risken hos barn under 8 veckor. Andra studier visar att samsovning är bra för amningen och anknytningen.

Vi tyckte att det var lite oroligt att sova med ett nyfött barn mellan oss i sängen. Vi var dock hela tiden på det klara med att det var där vårt barn skulle vara! Vi löste det genom att sy ett näste.





Nästet fungerar också bra som sovplats på golvet nedanför matbordet, i soffan eller där man vill lägga ifrån sig barnet för tillfället.

Nu börjar vår tjej bli för stor för sitt näste men också så stor att det inte längre känns oroligt att ha henne mellan sig utan något ”skydd”. Vi har ju dessutom vant oss vid att ha henne där mellan oss.

/Eva

Sjalar och knytningar

Hittills har vi klarat oss bra med vår långa trikåsjal och en knytning (hug hold, mage mot mage, dubbelt omslutet kryss eller vad den nu heter).

Jag har dock börjat känna behov av en till sjal (när man tvättar den andra), en annan sjal (för att bära kortare tid hemma) och fler knytningar.

Jag har faktiskt just “beställt” två sjalar, second hand från en användare på Sjalbarns forum. En vävd långsjal och en fest-ringsjal (jag ser fram emot att ha den på lilla L’s välkomstfest om några veckor).

I går testade vi knytningen sling hold (vad heter det på svenska?) Först tänkte jag att lilla L skulle vara lite för liten för denna knytning men hon är så pass stabil att det gick bra. Hon verkade trivas men ville inte titta framåt utan hellre suga lite på min arm. Dock behöver jag nog öva lite mer på att få till den ordentligt.

/Eva

Nära föräldraskap och tvillingar - del 1 - av Terese Österholm

Nu har jag förstått att ha hand om en bebis är som att ha hand om en guldfisk. Det är när det är två bebisar som man kan börja snacka småbarnsliv. (Nej, självklart är det inte så. Självklart är det individuellt det här. Självklart beror det på både föräldrar och barn och livsomständigheter. Det bara känns så ibland för mig, när jag jämför hur det var när min son var bebis, med hur det är nu, med tvillingarna). En liten bebis behöver ammas, bytas på, kramas och bäras på. Två små bebisar behöver också det. Samtidigt. I bästa fall. I värsta fall försöker den ena lilla bebisen slumra till, men så skriker den andra lilla bebisen och stör den första bebisen som vill sova, men inte sova själv i en säng. Och när den andra lilla bebisen lugnat sig så vill den första bebisen inte sova längre, utan amma. Men den andra bebisen vill inte amma egentligen, men vill ju inte ligga själv utan sympatiammar lite istället och får jätteont i magen och måste rapa. Fast den första lilla bebisen vill ju inte rapa utan vill äta färdigt i lugn och ro. Och sen är båda bebisarna jättetrötta igen och vill sova. Men inte ligga själva, utan bli burna, och så skriker de lite i varandras öron och så börjar det om igen.

Tyckte man att det var lyx innan att ta en dusch medans ens lilla bebis satt i babysittern på badrumsgolvet, så tycker man nu att det är egentid att gå på toa med bara en bebis med sig i famnen. Man småler åt mammor som ojar sig över att deras bebisar vaknar en gång i timmen under natten, och är istället själv glad om bebisarna vaknar en i taget så man slipper sitta upp och dubbelamma utan kan ligga ner och amma och samtidigt vila lite själv.

För en tvillingmamma är dagarna fyllda med bebisstök gånger två. Det är dubbelt av allt. Dubbelt så många blöjor att byta, dubbelt så många små naglar att fila, dubbelt så mycket kräk att torka och så är det dubbelt så många tandlösa, hjärtliga leenden.

Men hur kan man vara nära två små bebisar samtidigt? Under graviditeten funderade jag en hel del på hur ett nära föräldraskap skulle kunna se ut med två små, och den 21 juni 2009 fick jag börja praktisera på riktigt ;-) Fortsättning följer när jag har nästa stund över.

Den kanske inte tycker om mig?

Vagnen alltså.

I tisdags på öppna förskolan hade Lovis riktigt kräkkalas och kräktes ner både sig själv, mig och sjalen. Den låg alltså i tvätten igår när jag skulle till affären. Vagnen, Lovis och jag gick iväg. Det gick bra förutom en stund inne på affären när hon tyckte att det var tråkigt att ligga där.

På vägen hem fick jag punktering på ett av däcken. Det andra på en vecka! Det är som att den känner på sig att jag hellre låter den stå hemma... ;)

På eftermiddagen skulle jag tvätta. Både sjalen och overallen behöver vi ju så det fick bli en extratvätt denna vecka. Det var jättejobbigt att få med både tvätt och Lovis ner till tvättstugan som ligger på en annan gård. Jag fick även ta med en filt som hon kunde ligga på medan jag lade i tvätten. Jag fick verkligen slita.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ha henne i den smutsiga sjalen på väg till tvättstugan. Jag känner mig verkligen handikappad utan sjalen!

Det där med vagn

Vagn kan vara bra till att ha saker i. När jag går på barnvagnsvandring med Friluftsfrämjandet en gång i veckan så ligger hon ibland i vagnen. Och när hon inte gör det behöver jag i alla fall vagnen för att få med mig både skötväska och fika till mig eftersom allt inte får plats i ryggsäcken.

Idag ska jag hämta ut ett stort paket och kommer ta vagnen för att kunna frakta hem det.

När jag var på lunch med mina kollegor var det skönt att kunna lägga en sovande Lovis i vagnen medan jag åt. Då är det bra med vagn tycker jag.

Är ni några som kör helt vagnlöst? Hur gör ni?

På senaste tiden har dock vagnen använts väldigt lite. Jag har haft med den men den har inte blivit använd. I torsdags t.ex. skulle jag fika med en annan mamma och hennes lilla tjej. Jag tog med vagnen ifall Lovis skulle sova medan vi fikade så att jag skulle ha någonstans att lägga henne. Men för att få ner allting till vagnen som står i trapphuset och kunna fälla upp den, satte jag lilltjejen i sjalen och sen satt hon ju så bra där. Och när vi väl fikade var hon jättevaken och ville bara sitta i mitt knä och kolla på lampan som stod bredvid.

Napp, tumme eller inget?

VS

Som jag skrivit tidigare har vi varit i valet och kvalet om Lovis ska ha napp eller inte. Varken jag eller D hade napp när vi var små vilket säkert påverkat oss. Jag hade tummen och D ratade allt.

Vi tilltalas heller inte av att använda nappen som en propp. På engelska heter den ju till och med pacifier. Och så de praktiska anledningarna.

Vad nu än anledningen må vara har vi inte riktigt känt för att lilla L ska ha napp. Trots att man nu också kan läsa att napp kan minska risken för plötslig spädbarnsdöd.

Men när lillskruttan inte sov på en vecka för ett tag sedan kände vi att napp kanske ändå skulle underlätta för oss alla. Vi hade fått söta namn-nappar i present från D’s jobb som vi testade men dessa föll inte vår tjej i smaken. I helgen införskaffade jag flera olika nappar efter förslag från andra mammor. Det inhandlades kortare nappar i både latex och silikon. Någon av dem stannade kvar i munnen en liten stund, hon verkade tycka att det var en liten rolig grej och skrattade när vi kom med dem. Men de stannade aldrig så länge där inne.

Ingen napp alltså. Men ingen tumme heller! Det kanske kommer dock. Lilla L verkar inte riktigt ha fått tag på den. Ibland suger hon på hela handen istället. Vi hoppades lite på att hon ska börja suga på tummen så att vi slipper ta något aktivt beslut själva ;)

Visst borde det gå att reglera nappanvändandet? Köper barnet att bara få napp på natten till exempel? Någon som har erfarenhet?

Innan vi blev föräldrar

Under graviditeten, när vi väntade på att vår lilla tjej skulle komma, planerade vi två saker: Vi skulle ha en sjal och vi skulle ha ett näste (jag skriver om det senare).

Vi har haft turen att få ärva massa saker från D’s bror där tre tjejer har föregått Lovis . Vi fick ärva en vagn vilket vi är väldigt glada över då de är otroligt dyra. Och en vagn ska man ju ha. Vi har också fått ärva kläder, en bärsele och leksaker. En spjälsäng ville vi ha och fick också en av Lovis farmor. För det ska man ju också ha.

Efter att ha provat bärsjalen då Lovis bara var några dagar gammal ubrast D – Vad ska vi med en vagn till? Spjälsängen används än så länge som påklädningsplats för Lovis. Bärselen har vi inte testat än.

Jag läste en tråd på Familjeliv som tog upp frågan om det hade blivit som man tänkt sig när man fått barn. Detta är mitt favoritinlägg: ”Vaggan, knappt använd. Erbjuden två spjälsängar... Funderar över om man kan hägna in dubbelsängen istället?”

Jag funderar på hur det är för mig. Har det blivit som jag tänkt mig? Och jag måste nog svara ja. Vi använder sjalen ganska mycket, vi har inga problem med att ha vårt barn mellan oss i sängen. Jag trivs med att amma (vilket tack och lov har fungerat bra från början) och stöttas av min man att göra det när helst vårt barn vill. Även om andra runt omkring tycker att det kan bli för mycket. Vi trodde att vi ville ha vårt barn nära och det har jag hittills aldrig upplevt som jobbigt. På det stora hela blev det nog så bra som jag också hade önskat!

Blev det som du hade tänkt?

Presentation

Hej!

Eva heter jag och ska börja blogga här på Nära föräldrar. Det ska bli jättekul tycker jag.

Jag bloggar redan på Evasleva pysslar men kommer att blogga lite mer föräldra-relaterat här. Ibland kanske samma inlägg kommer att finnas på båda bloggarna.

Jag är mamma till Lovis som är född den 6 september i år. Vi bor ihop med D som är pappa till Lovis och gift med mig. Vi tycker att det är mycket viktigt med ett jämställt förhållande och har där till upptäckt att det finns fler som tänker som oss kring barn. Att det finns ett namn på det vi tydligen är: Nära föräldrar.

/Eva