Attachment Parenting - en studie av Terése Österholm-Mattsson

Att välja tema på examensarbetet under psykologprogrammet var enkelt. Jag ville kika lite närmare på Attachment Parenting och jag ville göra det ur ett utvecklingspsykologiskt/anknytningsteoretiskt perspektiv.

Anknytningen spelar en betydande roll för människans utveckling och fortsatta liv och där en trygg anknytning är att föredra. Förespråkarna för föräldrastilen Attachment Parenting, William och Martha Sears, påstår att praktiserandet av Attachment Parenting ger föräldrarna redskap som kan underlätta att en trygg anknytning utformas hos det lilla spädbarnet. Däremot har vid litteraturstudier inga, med reservation för mycket få, vetenskapliga studier hittats som påvisar att barn till föräldrar som anser sig vara Attachment Parenting–föräldrar har ett tryggt anknytningsmönster. Närmare bestämt verkar det inte alls finnas några undersökningar inom det här området, som skulle kunna peka åt vare sig det ena eller det andra hållet. Skulle det då visa sig att Attachment Parenting korrelerar med en trygg anknytning hos barnet, skulle det vara av största intresse att undersöka begreppet närmare.

Det övergripande syftet med mitt examensarbete blev att belysa Attachment Parenting. Studien bestod av en litteraturjämförelse mellan Attachment Parenting och utvecklingspsykologisk forskning samt en enkätundersökningen för att få en bild av Attachment Parenting i Sverige. 73 föräldrar deltog i enkätundersökningen och fokus låg på relationen mellan det lilla spädbarnet och dess anknytningsperson, eller anknytningspersoner.

Resultatet visade att det fanns tillräckligt material för att kunna undersöka Attachment Parenting-föräldrar som grupp i jämförelse med en övrig föräldragrupp.

Resultatet visade vidare på ett samband mellan Attachment Parenting som begrepp och de redskap som rekommenderas av makarna Sears (birthbonding, breastfeeding, babywearing, bedsharing, belief in baby´s cries, balance and boundaries samt beware of babytrainers), liksom att de föräldrar som ansåg sig vara inspirerade av Attachment Parenting använde sig av dessa redskap i högre utsträckning än de övriga föräldrarna.

Att vara förälder som inspirerats av Attachment Parenting var även relaterat till vad som kan peka på att ett tryggt anknytningsmönster har utvecklats hos barnet. Det ser alltså ut som att makarna Sears åsikt att Attachment Parenting främjar en trygg anknytning skulle kunna verifieras. Detta sägs dock med en viss reservation då en mer omfattande studie skulle vara lämplig för att utforska sambandet mellan Attachment Parenting och en trygg anknytning än vad den här studien gjorde.

Då Attachment Parenting ställdes i relation till utvecklingspsykologisk forskning visade det sig att en stor överensstämmelse fanns gällande vad som kan främja utvecklingen av ett tryggt anknytningsmönster hos barnet. Bland annat fanns det stöd för samtliga av makarna Sears åtta redskap i utvecklingspsykologisk forskning:

Birthbonding – att knyta an under den allra första tiden tillsammans, menar Sears underlättas genom kroppskontakt direkt efter förlossningen fram, att se på barnet, att tala till det och att vara så ostörda tillsammans som möjligt. Detta återfinns hos de flesta anknytningsteoretiker. Både John Bowlby, anknytningsteorins förgrundsgestalt och Mary Ainsworth, hans efterföljare, framhäver vikten av en nära kontakt mellan anknytningspersonen och barnet under den allra första tiden.

Breastfeeding – att amma utifrån barnets egna signaler är nästa redskap Sears rekommenderar. I Ainsworths studier från Afrika framträdde moderns positiva inställning till amningen som positivt korrelerande till ett tryggt anknytningsmönster. I den här studien fanns även ett positivt samband mellan moderns lyhördhet inför barnets signaler och en trygg anknytning.

Sears anser vidare att babywearing - att bära sitt barn, är anknytningsfrämjande. Mycket kroppskontakt är något som flera studier stöder. Ainsworth lyfter fram kroppskontakten som en signifikant faktor då det gäller anknytningens kvalitet, och där mycket kroppskontakt innebär en tryggare anknytning. Även senare spädbarnsforskning av Margareta Berg-Brodén tyder på att då barnet blir buret ökar förälderns förmåga att känna igen barnets signaler och rytmer och att respondera på dessa, något som sedan stärker anknytningens utveckling.

Med bedsharing menar Sears att samsovning, eller att sova nära varandra, kan vara ett sätt att stärka anknytningens utveckling. Studier visar att förälderns affektiva beteenden ökar vid samsovning, det vill säga klappande, viskande, sjungande eller kramande, och detta är vidare den repertoar av samspelsbeteenden som Daniel Stern, dagens mest betydande namn inom modern spädbarnsforskning, menar att föräldern använder sig av gentemot barnet och som barnet sedan bygger upp sina inre föreställningar utifrån.

Belief in baby´s cries - att se på sitt barns gråt och skrik som kommunikationsmedel och att vara lyhörd för barnets olika signaler är enligt Sears också anknytningsfrämjande. Genom att lära sig att vara lyhörd för barnets signaler kan föräldern respondera på ett sätt som motsvarar vad barnet efterfrågar, är också något som speciellt Stern lyfter fram i sina beskrivningar av barnets upplevelsevärld och som är viktigt för samspelsutvecklingen.

Sears nästa redskap, balance and boundaries, handlar om att finna en balans där alla familjemedlemmarnas behov lyfts fram, men där det först och främst är det lilla spädbarnets behov som måste tillfredsställas. Detta återfinner vi hos Kari Killén, norsk professor som arbetar med en anknytningsteoretisk grund i sin forskning, och som lägger fram olika föräldraförmågor som anses främja samspelet mellan föräldrar och barn. Hon betonar balansgången mellan de egna behoven och barnets behov, och där barnets behov måste gå främst. Killén menar vidare att förmågan att sätta gränser utan att avvisa är av stor vikt för den fortsatta anknytningens utveckling.

Beware of babytrainers - att undvika metoder för att träna sitt barn och att istället lyssna på den egna magkänslan, är den sista rekommendationen som Sears tar upp som ett steg i arbetet med anknytningen. Detta är något som används i bland annat de behandlingsinsatser som Berg – Brodén har utvecklat för mödrar och spädbarn. Genom att stödja och bekräfta, främst moderns kontakt med barnet, via kontinuerlig feedback på hennes interagerande, kan föräldern så småningom känna att det är hon, eller han, som är expert på det egna barnet, något som ökar självkänslan och stärker föräldraskapet.

Sammanfattningsvis visar mitt arbete att Attachment Parenting är något som inspirerar svenska föräldrar och det framkommer signifikanta skillnader mellan hur man agerar och upplever det första året med barnet beroende på om man anser sig vara inspirerad av Attachment Parenting eller ej. Det finns även stöd från den utvecklingspsykologiska anknytningsforskningen i att de redskap som lyfts fram av paret Sears är gynnsamt för den trygga anknytningen. Något som även studiens enkätresultat tyder på.

Examensarbetet blev klart våren 2008 och finns att tillgå i sin helhet om så önskas. För vidare frågor går det också bra att maila mig: terese.b.osterholm [at] live.se